Något om
egyptisk mytologi
Isis
 Nephthys 

Innehåll: Inledning, Skapelsemyter, Osirismyten, Horuskulten, Faraoideologin, Samhällsklasser, Kommentarer, Länkar, Bilder, Hem.


Re (© 1996 Deurer)
Den egyptiska mytologin är mycket omfattande och komplicerad för att inte säga kaotisk (1) .Bland det första man slås av är att gudarna uppenbarar sig i så många olika skepnader och ofta framträder i form av en sammanblandning mellan olika gudar varvid de hämtar drag från varandra. För att ta bara ett exempel (kanske det mest kända): Solguden Re (eller Ra) sammansmälter t.ex. med en annan mycket viktig gud, Horus, till Re-Harakhte eller "Re-Horus vid horisonten". Denna form för sålunda ihop solguden Re med himmelsguden Horus. Från Re har den sin "solegenskap" och från Horus får den sin ungdomlighet (en av Horus uppenbarelseformer är just som solen vid horisonten som symboliserar ungdom). Re-Harakhte representerar alltså den uppgående solen vid horisonten. Detta är som sagt bara ett exempel på sammanblandningar eller "ihopslagningar" av gudar kanske

man kan säga. Både Re och Horus förekommer i många olika former och detta gäller även andra gudar och gudinnor, (mer om Re och Horus i avsnitten om sollitanian och horuskulten nedan). All denna sammanblandning av gudar har främst sin förklaring i att man aldrig under faraonernas tid lyckades nå fram till en för hela Egypten gemensam religion. Dessa sammanblandningar kan därför ses som ett försök att ändå förena olika lokala traditioner.

Gemensamt i den egyptiska mytologin är dyrkan av solen som den högsta guden - men under olika namn (Re, Atum, Harakhte, Horus)- och himmelsgudinnan (Nut, Hathor, Sechmet etc).

Horus
Under det Gamla riket går utvecklingen mot en större samling. I söder, varifrån enandet hade utgått, dyrkades solguden Horus. Denne blev kungarnas personliga skyddsgud och en av de viktigaste i den egyptiska mytologin. I norr, med staden Heliopolis som centrum, utvecklades en rik mytbildning kring solguden Re (den tidigare lokalguden där, Atum, hade trängts undan och sammansmält med Re till Atum-Re). Den 5:e dynastins faraoner stödde Re-kulten vilket kanske kan ses som ett första försök att skapa en statsreligion i Egypten. Det var dock för tidigt. De olika regionerna höll på sina lokala gudar.
När Tebe under det Mellersta riket blev landets huvudstad kom dess lokalgud, fruktbarhetsguden Amon, att bli riksgud. Prästerskapet i Heliopolis hade dock fortsatt att vara en religiös maktfaktor och deras ansträngningar gick framför allt ut på att dra in så många som möjligt av Egyptens alla gudar i sitt eget system genom att framställa dem som om de hörde samman med Re. Tebes Amon blev nu Amon-Re, en ny solgud. Under den 18:e dynastin i det Nya riket blev Amon-Re "gudarnas konung" och det Tebetanska prästerskapet fick en allt starkare ställning. Som en reaktion mot detta kom så Echnatons revolution (se ovan). Denna var ur teologisk synpunkt intressant därför att det var ett försök att införa en monoteistisk religion. Aton, solskivan, skulle vara Egyptens ende gud. Försöket slutade dock som nämnts med att Amonprästerna och den gamla religionen återkom i en ännu starkare maktställning.

Amon (© 1996 Deurer)

Sidans topp

  Skapelsemyterna och Sollitanian
*

Re skapades som ett stort skinande ägg ur ett kaos som kallades Nun. Bara genom att nämna dem vid namn gav han i sin tur upphov till luftens gud Shu, fuktighetens gudinna Tefnut,  jordens gud Geb och himlens gudinna Nut. Enligt den Heliopolitanska gudaläran ska släktförhållandet vidare ha varit sådant att Geb och Nut var barn till Shu och Tefnut. Geb och Nut ska alltså enligt denna lära ha hört till den tredje gudagenerationen. Detta hindrar emellertid inte att Nut sägs, som "daghimmel", vara mor till Re. De inbördes släktförhållandena blir på så sätt förvirrande och motsägelsefulla. 
Återigen påminns vi om att Egypten aldrig fick en gemensam religion. Det finns nämligen också en annan skapelsemyt som bilden nedan är ett uttryck för. Enligt denna var det Geb, liggande, och Nut stående över honom som skapade det stora ägget ur vilket solguden Re växte fram!


Geb och Nut
(© 1996 Deurer)

En sak har dock alla de egyptiska skapelsemyterna gemensamt och det är att oavsett vem eller vilka av gudarna som sägs ha skapat världen så hade de alla sitt ursprung ur kaoset, Nun.
 


Nun

Hur Re (2) uppträder i olika sammanblandningar med andra gudar visas av bevarade solhymner i den s.k. sollitanian. På morgonen föds solen i öster som Re-Harakhte eller "Horus vid horisonten". Vid zenit uppträder den som Re-Shu (luftens gud), går ned i väster som Re-Atum, förenas med Osiris vid midnatt och föds åter på morgonen med Horusdrag. Under den nattliga resan förvandlas Re ett sjuttiotal gånger.

Sidans topp
 

Osirismyten

 

Osiris (© 1996 Deurer)
En betydelsefull del av religionen  utgörs av den intressanta Osirismyten, den enda av de egyptiska gudamyterna som är bevarad (i grekisk form) (3). Den är bland annat av grundläggande betydelse för den ideologi som utformades för att motivera faraonernas maktställning (mer om detta nedan). I korthet är händelseutvecklingen följande. Osiris får i arv Nildalen där han härskar som rättmätig och rättfärdig kung. Hans broder Seth har vid arvet fått nöja sig med öknen. Seth som tycker det är orättvist, blir arg och i en grym kamp dödar han brodern. Osiris maka (och syster), Isis lyckas temporärt återuppliva Osiris och med honom få sonen Horus. Osiris återgår därefter till de dödas rike men för att bli underjordens
härskare, vilket gav människorna ett hopp om att det fanns ett evigt liv. Osiris son, Horus, tar upp kampen mot usurpatorn Seth, vinner den och bestiger tronen som dess rättmätige innehavare och fortsätter faderns välde på jorden.

Seth
Myten, som finns i flera versioner, är svårtolkad och handlar  om flera saker:
  • Hoppet om evigt liv, uppväckt genom Osiris uppståndelse och nya roll som underjordens härskare.
  • Behovet av en ordnad tronföljdför den jordiska makten. Horus tar hämnd på sin faders mördare och insätts som rättmätig innehavare av den jordiska makten. Därefter kan han skapa trygghet i landet.
  • Genom berättelserna om Osiris död, tillfälliga återupplivande och systerns/gemålens därpå följande havandeskap är det också en fruktbarhets- och naturmyt som för egyptierna symboliserade Nilens årliga översvämning och den därav växande säden. Liksom Osiris dör och återuppstår så dör också naturen men grönskar igen. I motsättning till Nildalen som Osiris hade fått makten över stod den sterila öknen som Seth hade fått sig tilldelad. Det faller sig, kan man tycka, ganska naturligt att det i ett sådant kontrasternas land uppstår en dramatisk myt om kampen mellan det fruktbara och det sterila.


De tre gudarna Horus, Osiris och Isis

© [Louvre.edu] 1999

Sidans topp

Horuskulten


 Horus visar sig i flera olika former (4):


Horus som människa med falkansikte
 ©[Louvre.edu] 1999

  • Harpocrates - Horus barnet. Som behöver beskydd men också som en beskyddare av barnen.
  • Harsomtus - Horus so förenar de två länderna. Representerar det gudomliga kungadömet över det förenade Egypten.
  • Harendotes - Horus som hämnas sin fader. Den som hämnas mordet på sin far och kräver sitt arv. Krigaren som går till angrepp mot ondskans krafter.
  • Horus av Edfu - Horus som innefattar alla aspekter av Horus: personifikationen av det egyptiska kungadömet, som har hämnats sin far, som i sin tur blir far till Harsomtes d.v.s. han själv som ung. Allt för att trygga den fortsatta tronföljden mellan far och son. Han är också himlarnas gud och en solgud.
  • Re-Harakhte - ellerRe-Horus vid horisonten. Denna form för alltså ihop solguden Re med himmelsguden Horus (se ovan).
  • o.s.v.

Horus framträder ofta som en falk eller som en man med falkansikte. Som sådan skyddar han himlen och solguden Re men han är också en skyddsgud för Egyptens folk vilket kommer att visa sig i nästa avsnitt.

Sammanfattning: De egyptiska myterna förekommer i flera, ofta motstridiga versioner, vilket gör det hela förvirrande och bland annat leder till att de inbördes förhållandena mellan gudarna varierar beroende på vilken tradition man utgår från. Det sätt varigenom myterna ändå fås att höra ihop är ändå fascinerande och utgör kanske en viktig del av den attraktionskraft som den egyptiska mytologin tycks besitta även i vår tid.


Anubis 
(Källa: The Ancient Egypt Site)

Anubis var en gravgud som bevakade balsameringen av de dödas kroppar. Gudarna antog ibland skepnaden av djur, ibland framställdes de som hälften människa och hälften djur. Anubis brukar för det mesta visa sig som schakalguden (se bild ovan).  Dödspräster bar ofta  Anubismask. Till vänster ses en nubisk krigsgud. Den sudanesiska meroitiska civilisationen påverkades mycket av den egyptiska gudavärlden. Apedemak tros dock vara en helt och hållet  afrikansk gud.
Apedemak
Anubis
Faraoideologin

Därmed har vi redan varit inne på faraonerna och hur deras makt motiveras. Grunden är alltså av religiöst slag. Farao får sin legitimitet som härskare genom sin gudomlighet. Kungen är det kroppsliga uttrycket för den sista riktiga guden som regerade över Egypten. Han har många titlar men den äldsta av dem är just Horus. Övriga titlar är bland 


      Sfinxen
    (The Ancient Egypt Site)
annat "Kungen över de båda länderna", "Guldhorus", "son till Re" o.s.v. Enligt faraoideologin blev kungen som död Osiris, Horus fader, medan den nye farao blev det nya levande uttrycket för Horus. Som Osiris rättmätige arvinge representerade Horus (farao) det som är rätt och rättvist. Liksom Horus efter sin seger över Seth kunde göra slut på det kaos och osäkra tillstånd som rått under usurpatorns tid var det faraos uppgift att garantera ordning och reda i riket. På grund av denna sin kamp för rättvisa och trygghet är Horus en skyddsgud, en gud som går till angrepp mot ondska varthän och närhelst han kan. Dessa uppgifter och egenskaper tillkommer naturligtvis också farao, som ju är gudarnas företrädare på jorden och till yttermera visshet titulerar sig Horus. Faraonernas gudomliga ställning visas inte minst genom det sätt som de begravdes och genom mumifieringen gavs evigt liv. Det bäst bevarade exemplet är från Tutanchamons grav (se ovan).


(Ancient Egypt Site)

Egypten var alltså vad man brukar kalla ett prästkungadöme. Kungen var också överstepräst och ende offerherre. Trots sin gudomlighet intar han ändå en sorts mellanställning mellan människor och gudar. Noga räknat var kungen nämligen inte riktigt jämbördig gudarna utan  mer som en partner och företrädare vilket inte hindrar att han ibland kallas Den Sköne Guden. Man ska ha i minnet att när det gäller egyptisk mytologi så är den alltid flytande... Kungens gudomlighet
varierar också under Egyptens långa historia. Farao Amenemhet III i den 12:e dynastin (Mellersta riket) tonade ner den något då han förklarade att den skulle grunda sig på kungens gärningar och inte på hans medfödda gudomlighet (i och för sig inte så konstigt då denne farao kommit till makten efter en statskupp).

Å andra sidan förstärktes gudomligheten under den 19:e dynastins tid (Nya riket) då farao ansågs som jämlik med åtminstone några av de större gudarna. Slutligen ska sägas att faraonernas maktställning under mellanperioderna var svag (eller mycket svag). Ibland hotades den starkt av prästerskapet som t.ex. då det Nya riket gick mot sin upplösning och en överstepräst från Tebe för en tid innehade kungatronen. Ett sådant styrelsesätt kallas teokrati.

T.h: Jordguden Geb, ibland framställd som föregångare till faraonerna. Farao sades "ärva Gebs tron"

.
Samhällsklasser

Redan i det Gamla riket kan man se en uppdelning i de samhällsklasser som förekommer långt fram i vår egen historia:

Ur adeln rekryterades ämbetsmän och präster. Hantverkare och köpmän började växa fram. Bönderna utgjorde förstås folkets stora massa. De var ej slavar utan snarast statens livegna. Kungen var i princip enväldig och ägde all jord. Hur förmåddes då bönderna att delta i det oerhörda slitet vid pyramidbyggena ? Den grekiske historieskrivaren Herodotos som levde på 400-talet f.Kr. beskrev det hårda arbetet med Cheopspyramiden: "Etthundratusen människor arbetade alltid tre månader åt gången. Den tid, som åtgick för detta slit och släp för folket, var tio år blott för att bygga den väg, på vilken de släpade fram stenarna, ett arbete som enligt min mening inte är mycket mindre än pyramiden" och fortsätter "För uppbyggande av pyramiden själv åtgick en tid av tjugo år" (5). Man har numera kommit fram till att detta var fel. Bönderna (troligen räckte det med färre) deltog mer eller mindre frivilligt i arbetet under den i övrigt sysslolösa översvämmningsperioden. Det skulle närmast kunna jämföras med obligatorisk militärtjänstgöring i en modern stat. Hur som helst var det ett gigantiskt arbete!


KOMMENTARER

1) Mer om gudarna kan man läsa t.ex. i: Egypten/Gudar och gudinnor (svenska).  Tillbaka
2) Re (NE)
. Tillbaka
3) Se också: Osirismyten (NE). Tillbaka

4) Efter "The Ancient Egypt Site": Horus. Se även: "Egypten" Horus
. Tillbaka
5) Herodotos Historia del I (sv.övers.) sid134
. Tillbaka

Sidans topp


LÄNKAR

Egyptisk mytologi
The Egyptian Galleries

Sidans topp


BILDER

Bilderna på denna sida är från:

The Tomb of the Chihuahua Pharaos
Ancient Egyptian Mythology
The Ancient Egypt Site
Louvren (abonnemang)



Sidans topp

 

© Lars Hammarén 2002