till historiesidan

 

DET ARABISKA KALIFATETS UPPGÅNG OCH FALL         

 

Araberna.. 1

Muhammed.. 2

De första kaliferna.. 3

Ali den rättmätige arvtagaren efter Muhammed.. 4

Ett världsvälde skapas. 5

Det arabiska väldet under omajjadernas tid.. 6

En intressant jämförelse. 7

Fortsatta uppror och religiös splittring.. 8

Shia och sunni 9

Lagar och rättssystem... 10

Missnöje och uppror.. 11

Den abbasidiska revolutionen.. 12

Bagdadkalifatets storhetstid.. 14

Ekonomi och kultur – en arabisk högkultur.. 15

Det muslimska slaveriet. 16

Slavsoldater. 17

Kvinnans roll och sociala förhållanden.. 17

Kalifatets upplösning.. 19

Social oro och upprorsrörelser.. 21

Det fatimidiska kalifatet 22

Det arabiska kalifatets definitiva slut. 23

Korstågen. 24

Varför föll arabernas världsvälde samman?. 25

Inre motsättningar, sönderfall och social oro. 25

Näringslivet 26

Feodalism?. 27

Kapitalism?. 28

Sammanfattning.. 28


Araberna

 

 

Textruta:  Den arabiska halvön är Främre Asiens sydligaste del. Detta enorma landområde har en yta som är mer än fem gånger så stor som Sverige. I norr avgränsas halvön av en linje mellan Röda havets och Persiska vikens nordspetsar och genom Sinaihalvön sammanhänger den med Afrika. Större delen, framför allt de inre delarna består av öken och stäpp med mycket liten nederbörd. De bergiga kustområdena vid Röda havet och Indiska oceanen – Hidjaz, Hadramaut och Oman – har större bevattning och är mer fruktbara. I Oman finns vattenrika dalar med dadelpalmer och fruktträd. I Jemen, som är ett av de bördigaste områdena på hela halvön, odlas bland annat durra och vete. I det östra kustområdet vid Persiska viken livnärde sig befolkningen till stor del på fiske.

     I öknen och på stäpperna dominerade nomader eller beduiner som de här kallades. Vid oaserna var vattentillgången tillräcklig för att ge bete åt kameler, får och getter. Där kunde också bofasta odlare sköta en sädesodling. Bofast befolkning fanns också i kustområdena. Redan under det andra årtusendet f. Kr. fanns en högkultur i Jemen, förr kallat ’Arabia Felix’ (det lyckliga Arabien). I kustområdena uppstod också viktiga handelsplatser som drog nytta av Arabiens geografiska läge i centrum av handeln mellan Indien, Afrika och Mellanöstern. Från kusterna gick genom det inre av Arabien handelsvägar där kamelkaravaner [L1] ombesörjde transporterna. Dessa kunde dock ofta bli angripna av öknens beduiner.

     På 500-talet f. Kr. fanns i norra delen av detta område två mäktiga imperier - det persiska sasanidiska och det östromerska eller bysantinska [L2] riket. Dessa två stormakter låg under lång tid i krig med varandra. I områdets södra del fanns två organiserade kungariken – det jemenitiska och det etiopiska. Mellan de nordliga imperierna och de sydliga kungarikena fanns ingen enad statsbildning. Befolkningen där kan delas in i fyra grupper. Bofasta odlare skötte sin säd och sina palmer vid oaserna, handelsmän och hantverkare levde i små marknadsstäder och i utkanterna av öknarna och stäpperna samt vid oaserna höll nomadiserande beduiner till. Beduinerna var sammanslutna i stammar, ledda av hövdingar. De var beväpnade och trots att de inte var i majoritet kunde de tillsammans med köpmännen i städerna dominera över odlarna och hantverkarna. Beduinstammarna låg dock ständigt i fejd med varandra.

     Under årtusendenas gång hade härifrån mot norr utgått många vågor av semitiska folkvandringar. Babylonier, kananéer, araméer med flera hade dock oftast assimilerats av den lokala civilisationen eller underkuvats av mäktigare stater. Nu, efter Muhammeds död, skulle en ny expansion norrut ske som skulle få betydligt mer långtgående följder än tidigare.  

Muhammed

 

Muhammed var från början en enkel affärsman från den viktiga handelsstaden Mecka. Han tillhörde Quraish som var den mest inflytelserika stammen där. Invånarna i Mecka hade sedan länge övergivit nomadlivet och blivit bofasta stadsbor. De hade dock kvar sin primitiva polyteistiska [L3] religion som bland annat innehöll dyrkan av märkliga stenar som ansågs ha gudomlig anknytning. Just i Mecka fanns den mest kända av dessa stenar, inmurad i helgedomen Kaba.

     Mecka hade vid den här tiden, omkring 500 f. Kr. utvecklats ekonomiskt. Penningekonomin med dess konkurrens och rivalitet kan ha lett till ett ifrågasättande av gamla stamlojaliteter och värderingar. Den gamla moralen och klansolidariteten höll kanske på att uppluckras. Det behövdes kanske en ny ideologi för en ny tid. Till saken hörde också att araberna sedan gammalt varit mer eller mindre bekanta med både judendom och kristendom, två monoteistiska religioner. I Arabien hade stora grupper gått över till judendomen och i norra delen fanns också många kristna. Etiopien var kristet och i Jemen hade både kristendom och judendom vunnit inflytande vid denna tid. Det tycks som om en del araber letade efter nya religionsformer av monoteistiskt slag.

     Muhammed grubblade mycket på religiösa frågor. Genom en ängel fick han uppenbarelser från Gud. Som Guds profet blev han grundare av en ny religion, islam. ’Det finns bara en Gud och Muhammed är hans profet’, så lyder islams trosbekännelse. Det var en monoteistisk [L4] lära som självklart kom i konflikt med den polyteistiska trosuppfattningen som köpmännen i Mecka bekände sig till. Den nya läran Textruta: Islams fem pelare

1.	Trosbekännelsen: ’Det finns ingen gud utom Gud (Allah), och Muhammed är hans profet’.
2.	Bönen: Ska förrättas fem gånger om dagen, vänd mot Mecka. Gemensam bön varje fredag i moskén.
3.	Pilgrimsfärd: En gång i livet till Mecka. Kvinnor kan göra färden om de har  mannens tillstånd och har följeslagare.
4.	Fasta: Under månaden Ramadan.
5.	Allmosor (tionde): till det gemensamma och särskilt till de behövande.
orsakade dock en konflikt med köpmännen i Mecka som höll på de gamla gudarna. Konflikten var inte bara var av religiös karaktär. Den heliga stenen i Kaba var ett viktigt vallfärdsmål, som staden och dess köpmän kunde dra nytta av. När nu den gamla polyteistiska religionen ifrågasattes fanns det en risk att stadens betydelse skulle minska. Muhammed tvingades tillsammans med endast ett fåtal anhängare bort från Mecka till den lilla staden Medina en bit längre norrut. Detta kallas Flykten från Medina. Det inträffade år 622 och det räknas som år 0 i den islamska tideräkningen.

     I Medina fick Muhammed allt fler anhängare samtidigt som han slöt förbund med flera beduinstammar. Han fick en uppenbarelse som tillät honom att gå ut i krig för att sprida sin lära. Guds fiender var också hans fiender. Han förklarade ett heligt krig (Djihad) mot Mecka för att befria sitt land från avgudadyrkan. Han och hans anhängare började plundra karavaner vilket stärkte deras ställning. Den väpnade konflikten slutade med att köpmännen i Mecka gav upp kampen. När Muhammed sedan förklarade att den heliga stenen i Kaba kunde dyrkas, fick han anhängare också bland quraishiterna. De skulle dessutom få en ledande ställning vid hans hov. Övriga stammar som ännu inte antagit hans lära fick fyra månader på sig att göra detta, annars väntade bestraffningar. Allt fler stammar, även långt ifrån Mecka anslöt sig. Vid sin död 632 erkändes Muhammed som profet i praktiskt taget hela Arabien.

De första kaliferna

 

Textruta: Djihad – heligt krig
Detta begrepp kan ha olika innebörd. Vid denna tid var det dock ingen tvekan om att det innebar en plikt att föra ett heligt krig mot de ’vantrogna’ tills i princip hela världen anslutit sig till islam. De som gjorde motstånd och besegrades blev slavar medan de som gav sig utan strid kunde få ställning som ’värnade’. Muslimer som dog i striden blev martyrer.

Numera tolkas uttrycket ofta som att heligt krig endast kan ske i försvars-syfte. Utbredningen av islam ska enligt denna tolkning ske med fredliga medel. Själva ordet djihad betyder ’ansträngning’.
Efter Muhammeds död utbröt en del uppror och sammanhållningen bland beduinstammarna hotade att brista. Upproren slogs dock ner av Muhammeds svärfar Abu Bakr. Han utsågs till kalif[L5] , vilket gav honom både en religiös och en världslig ledarroll. För att behålla sammanhållningen bestämde han nu att de skulle genomföra erövrings- och plundringståg utanför rikets gränser. Strategin lyckades, enigheten bestod och araberna gick till gemensamt anfall mot de bysantinska och persiska områdena i norr. Krigsviljan stärktes dessutom av att religionen utlovade en plats i paradiset ifall man skulle dö i det heliga kriget.      Abu Bakr dog efter bara ett par år (634). Han efterträddes av Omar som var av den omajjadiska ätten, en gren av Quraishstammen. De bysantinska områdena i Syrien och Palestina erövrades snabbt på 630-talet. Även Irak som var en del av persernas sassanidiska rike intogs. Huvudstaden Ktesifon föll (637) varvid araberna fick ett oerhört stort byte. Erövringarna underlättades av att bysantinare och perser under lång tid stridit mot varandra vilket lett till att båda rikena försvagats. Dessutom var den kristna befolkningen i Syrien och Egypten missnöjda med den bysantinska ortodoxa kristna läran - det handlade om tvister angående Jesus gudomliga natur. En tredje förklaring till att erövringen gick så lätt var att en stor del av befolkningen i Syrien och Irak var av samma härkomst och talade samma språk som erövrarna. De hade tidigare utvandrat från det arabiska området.

     Under 640-talet erövrades Egypten från bysantinarna och i Iran besegrades perserna i två stora fältslag. Det sassanidiska riket var i upplösningstillstånd. Det bysantinska riket fanns visserligen kvar men alla dess provinser i Asien och Nordafrika hade gåt förlorade till araberna.

     Omar var en stark regent som genomförde flera reformer bland annat beträffande skatter och landfördelning. I de erövrade provinserna anlades militärläger, garnisoner för de arabiska krigarna dels i de städer som redan fanns dels i nya, som Basra (Irak), Kufa (Persien) och Fustat (senare Kairo i Egypten). Där placerades guvernörer i nyuppförda palats och där byggdes moskéer.

     Från och med Omar använde sig kaliferna av titeln ’Guds sändebuds ställföreträdare’ (eller efterträdare) vilket kom att bli den etablerade titeln på ledaren för den islamiska staten. Denna titel på den islamiska statens ledare ändrades sedan i slutet av 600-talet till kort och gott ’Guds ställföreträdare’. Kalifatet under  omajjadernas tid – som med ett kort undantag skulle komma att vara till 751 –hade alltså en klart teokratisk [L6] karaktär[1]. Den religiösa och politiska ledningen innehades av en och samma person som härledde sin ställning och makt från Gud. För att understryka denna dubbla roll antog Omar också titeln ’de troendes anförare’.

     Omar mördades (644) av en kristen persisk slav i en privat hämndakt. Till ny kalif valdes då Othman också tillhörig den omajjadiska ätten. Under hans tid som kalif sammanställdes Muhammeds uppenbarelser i islams heliga bok, Koranen. Erövringarna fortsatte, hela det sasanidiska riket föll nu slutgiltigt omkring 650 och den siste persiske storkonungen flydde österut där han mördades följande år. I Medelhavet intogs Cypern och det bysantinska riket på Mindre Asiens fastland var hotat.

 

Ali den rättmätige arvtagaren efter Muhammed

 

Textruta: Religiös splittring
Vid den här tiden började religiösa splittringstendenser göra sig gällande.  Kharidjiterna var de mest radikala. De motsatte sig helt alla världsliga härskare och ville ha ett republikanskt styre. Större betydelse skulle dock andra grupper få – de som hävdade att endast profetens familj och närmare bestämt Alis efterkommande hade legitim rätt till kalifatet. De var de ’rätta imamerna’ det vill säga de andliga överhuvudena för muslimerna 
Av flera anledningar började, efter denna första erövringsvåg, inre spänningar visa sig bland araberna. Krigsbytet skulle fördelas vilket skapade konkurrens framför allt mellan borgerskapet i Mecka och Medina. Othman anklagades för att gynna sin egen klan och överklassen i Mecka. Krigföringen hade blivit dyrbar och guvernörerna i de nya provinserna i norr strävade efter större oberoende. Beduinerna var för det mesta missnöjda med den ökade statliga kontrollen. Problemen blev inte mindre av den inflation som kom som en följd av all ädelmetall som erövrats.

     Till allt detta kom motsättningar av religiös karaktär. En viss religiös reaktion mot en del nyrikas levnadssätt gjorde sig märkbar. Även en del kontroverser angående hur koranen skrevs ner kan ha bidragit till spänningarna. Viktigast var dock säkert den konkurrens som fanns mellan mäktiga intressen i Mecka och Medina samt svårigheterna att upprätthålla kontrollen över provinsguvernörerna. Till slut utbröt ett uppror i Medina stött av soldater i Egypten och Othman mördades (656).

     Detta blev inledningen till en första period av inbördeskrig inom Arabväldet. I Medina valdes Ali, Muhammeds kusin och svärson, till ny kalif. Från olika håll i rikets militärstäder höjdes dock upprorsfanan mot honom. Ett av upproren kunde han slå ned men inte det som leddes av Othmans släkting Muawiya som var guvernör över  Syrien. När Ali råkade ut för en revolt inom sina egna led av de radikala kharidjiterna försvagades hans ställning allvarligt. Visserligen kunde han besegra dem, men år 661 mördades han av en kharidjit. Muawiya, som under tiden stärkt sin ställning i Syrien och året innan låtit utropa sig till kalif, stötte nu inte på något motstånd.

 

Ett världsvälde skapas

 

Textruta: De första kaliferna

 Abu Bakr 632-634
 Omar       634-644
 Othman   644-656
 Ali           656-661
 Muawiya 661-680

 
Med Muawiya inleddes en ny tid i kalifatets historia. Med honom blev kalifvärdigheten ärftlig inom den omajjadiska ätten som skulle fortsätta att leda riket fram till 751. Erövringarna fortsatte. I öster nådde araberna fram till Indusfloden och i Centralasien stötte man ihop med kineserna som besegrades i slaget vid Talas (751). I väster fortsatte erövringarna ända bort till Atlanten. Berbiska muslimer ledda av Tarik gick över Gibraltar sund 711. Hela den iberiska halvön erövrades varefter araberna fortsatte upp över Pyrenéerna in i Frankerriket. Först vid Poitiers 732 i mellersta Frankrike hejdades de av Karl Martell[L7] , frankernas militäre ledare.

     I östra Medelhavsområdet försökte araberna inta det bysantinska rikets huvudstad, Konstantinopel, Textruta: Den grekiska elden  
Att bysantinarna klarade sig under den arabiska beläg-ringen berodde till stor del på grund av den ’grekiska elden’ ett förödande vapen som fanns innan krutet. I koppartuber slungades en blandning bestående av olja och svavel mot fienden. Detta antändes när det kom i kontakt med luften.
en första gång 669 men misslyckades. Ett nytt försök gjordes 717. Efter ett års intensiv belägring råkade de emellertid ut för ett förkrossande nederlag och fick ge upp tanken att komma in i Europa den vägen.     Vid mitten av 700-talet nådde riket sitt maximala område. Det var då ett jätterike på ca tio miljoner km2. Huvudstaden flyttades redan av Muawiya från Medina till Damaskus i Syrien. Därifrån gick det lättare att kontrollera de vitt skilda delarna av riket och framför allt det viktiga östra Medelhavsområdet. De ledande familjerna i Mecka och Medina förlorade i betydelse och makten försköts norrut mot Syrien som nu tillsammans med Egypten bildade rikets kärna. Utrikespolitiken fick därför en mer västlig inriktning.

 

 

Det arabiska väldet under omajjadernas tid

 

Textruta: Bokens folk
Judar, kristna och zoroastrianer tvingades i allmänhet inte att konvertera. Däremot ålades de restriktioner. Förutom den särskilda personskatten så fick de inte gifta sig med muslimska kvinnor och de fick i princip inte tillträde till några makt-positioner. Deras vittnesmål godkändes inte mot en muslims i domstolarna och deras gudstjänstlokaler fick inte vara pråliga. Dessutom fick de inte bära vissa färger. Hur dessa regler tillämpades kunde dock variera med lokala förhållanden men hur som helst så var deras ställning osäker.
Genom arabernas erövringar skapades ett av de största riken som dittills existerat. Erövrarna stod nu inför uppgiften att organisera och förvalta detta stora rike. De hade dock alldeles för lite av utbildat folk för att själva kunna klara denna uppgift. Till en början löstes detta problem genom att man övertog de förvaltningssystem som redan fanns i de erövrade områdena. Grekiska och persisktalande sekreterare från den gamla ekonomiska administrationen fortsatte att arbeta under de nya arabiska härskarna. Själva besatte araberna endast de högsta posterna i administrationen som provinsståthållare eller guvernörer[L8] . I övrigt sköttes det mesta av de inhemska gamla ämbetsmännen. Koranläsarna i moskéerna skulle dock vara araber. Araberna lade också beslag på all fast egendom som tillhört de som med vapenmakt satt sig emot erövringen.

     Både det arabiska språket och islam spreds till en början i måttlig takt. När det gäller islamiseringen så gick erövrarna relativt milt fram så till vida att kristna, judar och zoroastrianer fick behålla sina religioner om de ville. De hade en egen religiös skrift och kallades därför ’Bokens folk’. Bland de som tidigt gick över, konverterade, till islam fanns dels krigsfångar som annars skulle blivit slavar dels ämbetsmän och andra i den gamla överklassen som på så sätt kunde behålla sin sociala ställning.

     En anledning till att konvertera kunde vara att man då fick vissa skattelättnader. Man slapp då den särskilda personskatt som icke-muslimer måste betala. Denna princip fick dock till konsekvens att erövrarna, åtminstone till en början, inte hade så stort intresse av att islamisera de besegrade folken. Det skulle ju innebära mindre skatteinkomster. Kristna och judar behöll därför ofta sin tro under denna första erövringsperiod. I Syrien var de kristna länge i majoritet. Perserna gick däremot relativt snabbt över till islam. Förklaringen är sannolikt att de förstnämnda hade tillflyktsorter i grannländerna där de kunde känna ett stöd medan mazdadyrkarna [L9] i Persien saknade sådana reträttmöjligheter. Kanske hade också mazdaismen egentligen en ganska svag folklig förankring.

Textruta: Arab och muslim
Begreppet arab kan stå både för de som kommer från arabiska halvön och andra som övergått till att ha arabiska som sitt språk.
Muslimer är de som har islam som religion. En muslim kan samtidigt vara arab, turk, perser eller kurd etc. Araber eller andra folk behöver inte nödvändigtvis vara muslimer även om de flesta är det. Det finns också t ex kristna araber.
     Arabiseringen tog lite mer fart från 690-talet då arabiska blev förvaltningsspråk i alla erövrade områden. De som lät omvända sig till islam erkände också att arabiska var det språk som den äkta koranen var skriven på. Detta plus det faktum att man nu hade att göra med arabiska härskare gjorde att en del övergick till att använda sig av arabiska som vardagligt språk. Arabiskan spreds på så sätt från Spanien och Marocko till Persien. Orden arab och arabisk kom därigenom för en del att få ändrad innebörd. Det kunde nu syfta på alla de som antagit arabiska som sitt språk och inte bara på de som kom från arabiska halvön.

     Vid samma tid, omkring 690, präglades också de första arabiska mynten av kalifen Abd al-Malik (685-705). Ett guldmynt (dinar) och ett silvermynt (dirhem). Dessa hade arabiska inskrifter men inte bilder. På väggmålningar i palats, på keramik och i skrifter, t ex fabler, förekommer bilder både av djur och av människor. I moskéer och andra religiösa byggnader undviks däremot bilder av levande väsen. De pryds istället av geometriska figurer, kalligrafi (välskrivna arabiska ord) och starkt stiliserade växt- och blommotiv.  

     Yttre tecken på islams spridning under omajjadernas tid var framför allt byggandet av stora moskéer. Mest känd och den tidigaste av dem var den så kallade klippdomen [L10] i Jerusalem, byggt på platsen av det judiska templet. Dess yttre form är dock mer bysantinsk än arabisk. Andra stora moskéer byggdes i Damaskus i Syrien och  Cordoba i Spanien. 

Textruta:  Klippdomen, i Jerusalems gamla stad (foto förf.)     Trots spridningen av islam och det arabiska språket var största delen av invånarna i riket, utanför själva Arabien, varken muslimer eller arabisktalande. Det har beräknats att fortfarande vid slutet av omajjadernas regeringstid, vid mitten av 700-talet, var mindre än 10 % av invånarna i Persien, Irak, Syrien, Egypten, Tunisien och Spanien muslimer. Under den följande perioden, då islamiseringen tog fart på allvar, skulle riket få en helt annan prägel.

 

En intressant jämförelse

 

Den arabiska erövringen av de bysantinska och persiska områdena uppvisar en del likheter med germanernas erövring av det västromerska riket. I båda fallen lockades folk – barbarer och nomader som stod på en jämförelsevis primitiv kulturell nivå – av den högkultur och de rikedomar som fanns innanför de gamla imperiernas gränser. I båda fallen var dessa gamla imperier starkt försvagade militärt och de kunde inte förhindra intrånget. Germaner såväl som araber tog över mycket av de gamla civilisationerna och gav dem också ett visst beskydd. Erövrarna imponerades av och påverkades av konsten och arkitekturen i de gamla romerska/bysantinska och persiska rikena. Ett exempel är att den stora moskén i Jerusalem byggdes i typisk bysantinsk stil.

     Det finns dock viktiga skillnader. Germanerna assimilerades i stort Textruta: Imam och kalif
Begreppet imam kan ha olika betydelse. Alla de som leder gudstjänsterna vid moskéerna, ofta till exempel lärare, kommunala tjänstemän eller liknande är imamer. I princip kan vem som helst fungera som imam i den meningen.
Men imam kan också ha innebörden islams andliga överhuvud. I den meningen har imam samma innebörd  som kalif. Enligt sunniterna som utgör den stora majoriteten av muslimerna räcker det att tillhöra stammen Quraish för att kunna bli imam/kalif. Enligt shi’iterna krävs emellertid att denne också måste höra till Muhammeds familj.
sett och de gick över till kristendomen. Den romerska rätten fortsatte att gälla och latinet blev det gemensamma språket. På det hela taget anpassade de sig till den romerska kulturen. Araberna däremot förde med sig både en ideologi – islam – och det arabiska språket. Både religionen och språket skulle med tiden nästan helt sätta sin prägel på de erövrade områdena. Med religionen följde också att den romerska rätten byttes ut mot Allahs lag eller sharia som det senare kom att heta.

     Det skulle dock dröja ett tag innan denna process blev fullt märkbar. Araberna var ännu helt enkelt för få för att genomdriva en total samhällsomvandling. Mycket av det bysantinska och persiska levde kvar. Bevattningssystem behölls och underhölls, palats byggdes i bysantinsk eller persisk stil med audienshallar och bad, mosaikgolv, skulpterade portaler och tak. I härläger förlades dock stora grupper av arabiska soldater. Dessa militärgarnisoner skulle komma att växa till städer och under den följande perioden skulle både religionen och språket få större genomslagskraft.

 

 

 

Fortsatta uppror och religiös splittring

Textruta:

Från första början var kalifatet präglat av tronstrider och inre motsättningar. Trots att omajjaderna, under Muawiya, skaffat sig ett starkare grepp om makten och gjort kalifatet ärftligt fanns ständigt risk för inbördes strider. Efter Muawiyas död 680 utbröt strider mellan två av de mäktigaste stamförbunden. Ett annat problem var den kharadjitiska sekten som med sitt motstånd mot all slags regeringsmakt drog till sig många beduiner och utgjorde ett ständigt orosmoment för de omajjadiska härskarna. Dessutom gjorde efter Muawiyas död olika tron-pretendenter anspråk på kalifvärdigheten, vilket ledde till uppror och inbördeskrig som varade ända fram till 692.

     Viktigast på längre sikt var det uppror som startades av Alis son Husayn direkt efter Muawiyas död 680. Upproret slogs visserligen ner och Husayn stupade i en strid vid Kerbala i Irak, men därigenom skaffade han sig ett, som det skulle visa sig, odödligt martyrskap. Ett martyrskap som borgade för fortsatt opposition från Alis efterkommande. Dessa hävdade att rätten att härska som kalif endast tillföll profetens familj och Ali var Textruta: De sanna imamerna
Bland shi’iterna finns flera olika riktningar. En del av dem räknar med sju sanna imamer det vill säga ättlingar till Ali (som var gift med Fatima, Muhammeds dotter). De flesta anser dock att det finns tolv. De kallas därför i folkmun för ’tolvare’. De som bekänner sig till denna riktning tror att den kända raden av imamer tog slut med den tolfte, Muhammed al-Mahdi, som på ett övernaturligt sätt försvann 873 (då han var 3-4 år gammal). I tidernas fullbordan skulle han, i enlighet med shi’iternas grundsyn, träda fram som mahdi och upprätta rättfärdighetens rike samt lägga hela världen under islams välde.
enligt dem den närmaste släktingen. Gruppen kallades ’Alis parti’ (Shiat Ali) och anhängarna shiiter. Shiismen hade en stark ställning framför allt i de östra delarna av imperiet.

     Bara några år efter Husayns död revolterade shiiterna igen. Även detta uppror slogs ner och på 690-talet inträdde en period av stabilitet. Det var nu, under 700-talets första decennier som erövringarna bort mot Atlanten, Indien och Centralasien kunde slutföras.

 

 

 

 

 

 

 

Shia och sunni

 

Från början under Alis och Husayns tid var shia i stort sett enbart en politisk riktning. Det vill säga den gjorde anspråk på kalifens tron men stod inte för någon speciell religiös uppfattning. Nu däremot, efter Husayns död fick den också en tydlig teologisk innebörd. Därmed uppkom den uppdelning av islams två huvudgrenar, shia och sunni, som fortfarande idag är så viktig.

     Hur ska Guds ord och vilja rätt förstås? Denna fråga besvaras av sunniterna i huvudsak så att det är koranen och profetens praxis – det vill säga Muhammeds ord och gärningar (sunna) – som ger vägledning. Även det muslimska samfundets samlade visdom (samfundets sunna) kan vara vägledande. Uttolkningen av allt detta görs av ulama som är ett samlingsnamn för domare (qadier), predikanter (imamer), lärare i de stora religiösa skolorna samt muftier (juristkonsulter som kunde avge fatwor[L11] ) med flera.

     Shi’iterna utvecklade sin syn på detta något senare (från 900-talet). Enligt dem var det endast profetens avkomlingar genom Fatima och hennes man Ali som rätt kunde tolka koranen och profetens sunna. Dessa ättlingar till Muhammed var de ’rätta’ eller ’sanna’ imamerna’ och som sådana ofelbara. De var insatta av Gud för att undervisa människorna i religiösa frågor. De förstod koranen bättre än andra och kunde därför styra mänskligheten på ett rättvist sätt. Vördnaden för de ’sanna imamerna’ tenderade att göra dem till mer än mänskliga varelser. De sågs som uttryck för Guds ande. En gång skulle en av dem, en mahdi, (’han som är vägledd’) komma att inviga ’rättvisans herradöme’. Detta påminner en del om den judisk-kristna läran om Messias återkomst.

     I frånvaro av de ’sanna’ imamerna behövde också shi’iterna lärda män som kunde vägleda församlingen. De kallades mudjahid men var inte ofelbara. De vanliga muslimerna var dock skyldiga att följa vad de lärde.

 

 

Lagar och rättssystem

 

Textruta: Sharia idag
Så här beskrivs situationen i dag i muslimska länder enligt en modern svensk uppslagsbok:

”I några stater utgör en viss tolkning av sharia enligt någon av islams rättsskolor landets lag (t.ex. i Saudiarabien) eller överordnas landets lagstiftning (så t.ex. i Iran); i andra utgör "sharias principer huvudkällan för lagstiftningen" (så enligt Egyptens grundlag). Även i stater med sekulär lagstiftning kan särskilt familje-rätten utgöra en tolkning och tillämpning av regler ur sharia. S.k. islamistiska rörelser (se fundamentalism) kräver att statens lagar skall vara i enlighet med sharia, medan sekularistiska opinioner kräver en åtskillnad mellan statens lagar och det religiösa regelsystemet, som då anses gälla individens egen etik.”
(Källa: Nationalencyklopedin)
I den islamiska staten gäller Guds lag, sharia. Härvidlag fanns det ingen skillnad mellan sunniternas och shiiternas uppfattning. Såväl sunniter som shiiter grundar sig ytterst på koranen men dess rätta innebörd måste ibland uttolkas. Förutom koranen kunde man också grunda sig på minnen av profetens sätt att handla i olika situationer (sunna). Med tiden nedtecknades dessa muntligt traderade hågkomster i något som kallades hadith. För sunniterna spelade hela det muslimska samfundets samlade visdom en viktig roll.

     Bland sunniterna är det ulama som uttolkar lagen. Shiiterna tillmäter inte den allmänna uppfattningen i samfundet samma betydelse som sunniterna gör. För shiiterna var ’de sanna imamernas’ uttolkning avgörande för lagens giltighet. Vart efter tiden gick byggde shiiterna då på nedskrivna minnen av vad dessa sagt i olika frågor.

 

Missnöje och uppror

 

Omajjaderna hade trots inre motsättningar lyckats organisera ett starkt centraliserat rike, som fungerande mycket effektivt. Genom ett postväsende hölls kaliferna direkt informerade om verksamheten i provinserna. Dugliga provinsståthållare genomförde reformer och förbättrade jordbrukets avkastning. Riket bildade en politisk enhet, som hölls samman av islam och det arabiska språket, även om andelen muslimer och arabisktalande ännu var relativt liten. Omajjadernas rike var ett nationellt arabiskt rike styrt av en arabisk krigarklass,  som var i minoritet och som inte hade någon önskan att beblanda sig med övriga folkgrupper.

     I längden skulle det dock visa sig att det inte gick att upprätthålla en sådan arabisk dominans över de stora erövrade befolkningarna av annat ursprung. Omajjaderna fick vid mitten av 700-talet möta en allt starkare opposition, främst från persiskt håll. De hade emellertid också en rad andra orosmoment att bemästra. Vi har redan berört flera av dessa och de blossade nu åter upp med varierande kraft. Det är svårt att avgöra deras relativa betydelse för omajjaddynastins sammanbrott.

     Rivaliteten mellan araberna på arabiska halvön och araberna i Syrien och Irak beträffande statsinkomsterna var ett sådant orosmoment. Sedan länge var också olika stammar på den arabiska halvön i luven på varandra. När deras motsättningar förflyttades till de olika härläger där de var utposterade kom de i närmare kontakt med varandra vilket ökade konfliktriskerna. Deras motsättningar kunde ta sig uttryck i stödjandet av olika tronpretendenter. Ett tredje orosmoment för statsmakten var beduinernas och framför allt kharidjiternas motstånd mot den statliga styrningen. Problemen blev inte mindre av att de senare omajjadkaliferna var svaga härskare. En ytterligare faktor var det sociala missnöje bland bönderna som uppkom till följd av ökat skattetryck.

Textruta: Minskade skatteinkomster
Genom att omvända icke-araber slapp betala person-skatten fick staten mindre skatteintäkter och därmed försämrade statsfinanser. Det hela gick ut över bönderna som tyngdes av ökade skatter.
     Den shiitiska oppositionen levde också i allra högsta grad kvar. Shiiterna som hatade omajjaderna gjorde vid olika tillfällen på 740-talet uppror till förmån för olika tronpretendenter som åberopade släktskap med profeten. Shíiterna var framför allt väl representerade i de östliga områdena i Persien och Irak dels bland arabiska nybyggare dels bland så kallade mawali. De senare hade låtit omvända sig till islam och blivit ’klienter’ [L12] till arabiska stamledare. De var ofta förbittrade över att de inte blivit fullt jämställda med araberna som behöll en del privilegier även gentemot de omvända. De som hade omvänt sig till islam slapp visserligen att betala den särskilda personskatten för icke-muslimer men av statsfinansiella skäl bestämdes att de måste fortsätta att betala den så kallade jordskatten - en skatt på den jord som tillhört icke-muslimer.

     Mawali råkade även ut för en diskriminering på andra sätt. Missnöjet som tilltog framför allt i Persien hade alltså både ekonomiska och religiösa grunder och var dessutom nationellt betingat. Perserna var stolt medvetna om sin gamla historia och högtstående kultur.

     Det var från Persien upproret utgick. En släkt, abbasiderna, som grundade sina anspråk på kaliftronen genom sin härstamning från Muhammeds farbror Abbas underblåste shíiternas och mawalis missnöje. Abbasiderna visade inte från början sina avsikter att komma till makten, men när hela den östra rikshälften kommit i gungning 749-50 tog de det militära initiativet och grep makten. Omajjaderna besegrades fullständigt och den siste omajjadkalifen dödades tillsammans med alla utom en i deras furstehus. Den som lyckades fly skulle komma att grunda ett nytt omajjadiskt rike i Spanien.

     Abbasiderna var emellertid inte shíiter och deras första åtgärd vid makten blev att göra sig av med dem. Dessa blev förstås grymt besvikna och deras missnöje skulle komma att leda till fortsatta uppror och konflikter under lång tid framåt.

 

 

Ovan: Den heliga stenen i Kaba

Nedan: Moskén i Cordoba

 

 

Den abbasidiska revolutionen

 

En arabisk ätt ersattes alltså av en annan. Men det rörde sig om mycket mer än bara ett dynastibyte, det var ett helt nytt samhälle som tog form. Abbasiderna hade stött sig på persiska trupper [L13] och rikets centrum försköts till följd därav mot öster. Centrum kom att ligga i nuvarande Irak där en helt ny huvudstad grundades några kilometer väster om floden Tigris. Den fick namnet Bagdad (’Guds gåva’).

     Persernas inflytande ökade markant både inom det centrala kansliet och i hären. Som ett mellanled mellan kalifen och ämbetsmännen tillkom vesiren [L14] som med tiden kom att få en allt mer betydelsefull roll. Till en början var det emellertid kaliferna själva som styrde; de tillsatte och avsatte vesirer som de behagade. Kaliferna innehade både det andliga och det världsliga ledarskapet och det på ett än mer anspråksfullt sätt än tidigare under omajjaderna. Kalifen var imam i meningen islams andliga överhuvud och han övertog från omajjaderna titeln ’Guds ställföreträdare[L15] ’. Han använde sig också av titeln ’de troendes anförare’ - så som redan Omar hade gjort - för att markera sin världsliga makt. Kalifatet var gudagivet och kalifen var ’Guds skugga på jorden’. Abbasiderna kritiserade sina föregångare omajjaderna för att ha varit ’gudlösa’. Deras propaganda har till stor del format historieskrivningen och gett omajjaderna ett dåligt renommé. Men då ska man ha i åtanke att det är segrarna som skriver historien!

     De första kaliferna på 600-talet liksom omajjaderna hade haft en ställning som kan sammanfattas i uttrycket ’primus inter pares’ (den främste bland likar). Abbasidernas styre däremot liknade mer de gamla persiska storkonungarnas självhärskardöme. De tog över mycket av det hovceremoniel som gällt för dessa despoter och levde helt åtskilda från befolkningen i övrigt. I sina stora palats med hundratals rum vaktades mängder med haremsdamer av svarta eunucker. Miljön skildras i den berömda sagosamlingen Tusen och en natt. Palatsintriger och korruption var framträdande inslag.

Textruta: Araberna på tillbakagång
När det arabiska väldet nått sin kulmen och inga nya erövringar gjordes uppstod samma problem som i alla typiska erövrarstater. Allting gick trögare. Krigstekniken ändrades också vid denna tid.  Arabernas styrka hade ju varit de snabba och lättrörliga ryttarna.  Nu blev, i hela Eurasien, det tunga rytteriet viktigare. Nu kom nya tunga belägringsmaskiner och nu togs armborstet i bruk. Den nya tiden krävde en organiserad och tekniskt avancerad yrkeshär. Detta var inte  araberna mäktiga. Perserna först och sedan turkarna tog över militärt. Araberna dvs särskilt beduinerna återvände till sin öken men mer företagsamma handelsmän tog sig norrut till de stora städerna där.
     I det omajjadiska kalifatet hade islamiseringen och det arabiska språket fortfarande omkring 750 inte nått så långt. Det omajjadiska kalifatet styrdes av en arabisk krigarklass som inte var så intresserad av att integrera sig med övriga folk och inte heller gick de målmedvetet in för att sprida islam. Det förekom till exempel ingen tvångsomvändelse av kristna och judar. Det kan här nämnas att det till exempel dröjde ända till 1300-talet innan hälften av befolkningen i Egypten var muslimer och i Syrien var de kristna också länge i majoritet.

     Under abbasiderna tog islamiseringen fart på ett helt annat sätt än tidigare. Det var först nu som riket blev en islamisk stat för alla. Araberna förlorade sin privilegierade ställning; mawali blev nu jämställda med araberna. Nu blev den islamiska tillhörigheten avgörande, inte människornas etniska härkomst eller tidigare religiösa bakgrund. Det är denna grundläggande samhällsförändring som motiverar uttrycket den abbasidiska revolutionen.

Textruta: Liknelsen igen
Om vi återgår till vår liknelse mellan araberna och germanerna så ser vi nu också att i båda fallen fick de ge upp den direkta  politiska härskarrollen. 
     Samtidigt som rikets tyngdpunkt förflyttades till Irak och Persien och samhället i grund förändrades, ökade ändå användningen av det arabiska språket. Arabiska var ju det språk som koranen var skriven på. Utan att kunna arabiska kunde man inte få något inflytande i religiösa frågor. Arabiskan slog också allt mer igenom bland vanligt folk. Gränsen för arabiska som talspråk gick dock i Persien, men även där fungerade det som talspråk och dessutom länge som litterärt språk.

     Det något paradoxala inträffade alltså att samtidigt som araberna förlorade det mesta av sin politiska och ekonomiska särställning och över huvudtaget makt så spreds det arabiska språket allt mer. Förklaringen var alltså att deras religion så segrande gick fram bland andra folkslag.

     Det abbasidiska riket var inte längre styrt av araber. Det hade en mer kosmopolitisk karaktär där det gällde att balansera de olika folkslagens inflytande. Persernas roll var klart växande. Det som höll samman riket var nu i första hand islam, och - eftersom koranen var skriven på arabiska - också det arabiska språket.

     Denna skrift behandlar historien om arabernas välde och inte islams. Eftersom arabernas makt nu tydligt börjat avta närmar vi oss egentligen redan slutet på denna historia. Fortfarande fanns dock i kalifatets topp en arabisk härskarätt och den skulle sitta där länge än. Därför fortsätter den här historien ytterligare ett bra tag.

 

Bagdadkalifatets storhetstid

 

Abbasidernas välde under de första hundra åren betecknar höjdpunkten av den arabiska högkulturen. Visserligen hade det abbasidiska riket minskat rent geografiskt.  förminskats redan från dess start. En medlem av omajjadernas ätt hade lyckats fly till Spanien och där upprättat ett självständigt emirat (756) med huvudstad i Cordoba. En ättling till honom utropade på 900-talet ett nytt omajjadiskt kalifat där som tidvis också omfattade de västligaste delarna av Nordafrika. Detta kalifat varade dock endast något hundratal år. Efter att det först splittrats upp i olika mindre muslimska riken erövrades det på 1200-talet av den katolske kungen Ferdinand III av Kastilien - en del i den så kallade reconquistan[L16] .

Textruta:  
Arabiskt vattenhjul, (Cordoba)
(Foto förf.)
     Spanien och Nordafrika väster om Tunisien hade alltså gått förlorat för abbasidväldet. Kvar var dock ett jätterike som sträckte sig i väster från Tunisien till Indien och Kina i öster. Det styrdes av kaliferna Bagdad. Några av de första kaliferna var starka regenter, främst kan nämnas Al-Mansur (754-75) som grundade Bagdad och Harun al-Rashid (786-809) som flitigt figurerar i ’Tusen och en natt’. Den sistnämndes son al-Mamun (813-33) är känd för sin uppmuntran av vetenskap, litteratur och konst. Men redan under hans tid börjar kalifatet knaka i fogarna, en utveckling som ganska snart skulle leda till total riksupplösning. Varför det blev så ska vi strax se men först något mer om Bagdadkalifatets storhetstid.

 

Ekonomi och kultur – en arabisk högkultur

 

Huvudstaden Bagdad var centrum i detta rike som nu upplevde en höjdpunkt ekonomiskt och kulturellt. Inom riket kunde handeln pågå ostört utan hinder. Här handlades med jordbruksvaror som spannmål, socker, vin, frukt, och oliver; med kameler och hästar, bomull och silke, papyrus, mattor och andra hantverksprodukter osv bara för att nämna en del av alla varor. Även med andra delar av världen försiggick en livlig handel. Sedan gammalt hade ett handelsutbyte med det bysantinska riket ägt rum. Via Centralasien kom araberna nu i kontakt med Kina som också drogs in i handeln. Söderut via staden Basra vid Persiska viken kunde varor fraktas sjövägen till och från Indien. Västerut i Medelhavet fortsatte handeln med Västeuropa även om den tidvis under 800-talet stördes av arabiska sjörövarraider.

     Efter att kalifatets centrum förskjutits österut kom araberna också i direktkontakt med vikingarna i Ryssland. Via de ryska floderna exporterade vikingarna skinn, slavar [L17] och frankiska värjor. Då handeln med Västeuropa över Medelhavet stördes öppnades möjligheter för vikingarna att utveckla denna transithandel. Omfattningen av denna handel måste ha varit stor att döma av fynden av arabiska silvermynt på fr a Gotland. Inte på något annat håll har man funnit så stora fynd av arabiska mynt.

Textruta: Kulturutbyte öst-väst
Trots långvariga strider på den iberiska halvön mellan muslimer och kristna förekom också ett livligt  kulturellt utbyte mellan öst och väst. Framför allt skedde detta i staden Cordoba i södra Spanien. Där studerade och diskuterade muslimer, kristna och judar vid universitet och högskolor. Cordoba var omkring 1000 den största staden i Västeuropa.  

Från 700-talet hade många grekiska klassiska författare översatts till arabiska. Såväl Platon som Aristoteles lästes och kommenterades. Platons tankar väckte stort gensvar i öst medan Aristoteles tycks ha mött större intresse västerut i Spanien. De mest kända av de arabiska kommentatorerna var Avicenna och Averroes.          
     Kulturellt och vetenskapligt pågick en intensiv verksamhet med att översätta grekiska skrifter till arabiska. Via araberna i Spanien kom européerna i kontakt med grekisk filosofi, matematik och naturvetenskap. Det var genom dessa kontakter framför allt i staden Cordoba i Andalusien som Västeuropa t ex fick kännedom om Aristoteles skrifter. Det bör här påpekas att även om den politiska upplösningen redan hade börjat och skulle fortsätta i än snabbare takt under 800- och 900-talet så upplevde människorna att de levde i en gemensam civilisation – Bilad al-Islam eller ’Islams land’. Detta område, från Spanien till Indien och Kina hade troligen uppemot 30 miljoner invånare fram emot 1000-talet.

     Araberna var under flera hundra år föregångsmän inom filosofi och Textruta: Papper
Araberna lärde sig hur man gjorde papper omkring 800. Fram till dess använde man sig av papyrus. När för-hållandena under 800 blev spända mellan araber och européer fick de senare hålla tillgodo med pergament att skriva på.
naturvetenskap. Inte minst var de framstående när det gällde att finna praktiska användningsområden inom teknik och medicin. De hade stora kunskaper i geografi och astronomi och visste t ex att jorden är rund. Från Indien övertog de det siffersystem som sedan fördes vidare till Europa och där kallades det arabiska siffersystemet. Från kineserna fick de kompassen och konsten att göra papper. Nyttoväxter som ris, bomull och apelsiner infördes till västra Medelhavsområdet genom araberna. I huvudsak var alltså arabernas insatser av förmedlande karaktär. De bidrog inte så mycket med egna kulturella och vetenskapliga framsteg.

 

Det muslimska slaveriet

 

Slavarna var här, liksom i andra slavsamhällen, totalt rättslösa och kunde säljas och köpas som vilken vara som helst. Även om koranen innehåller en del bestämmelser om att slavarna inte ska misshandlas eller behandlas grymt på andra sätt så var det ägarens sak att efter eget godtycke bestraffa slaven. Detta var inte en sak för någon domstol. Bestraffningen kunde i värsta fall innebära att slaven berövades livet. Här liksom i andra slavsamhällen kunde slavens liv vara mer eller mindre hårt. Dels berodde detta på ägarens sätt behandla slavarna dels på vilken typ av arbete som slaven utförde. Så kallade ’husslavar’ har generellt sett levt under mycket bättre förhållanden än t ex gruv- eller galärslavar.

     Det muslimska slaveriet var mycket utbrett men det skilde sig från andra slavsamhällen fr a på två sätt. För det första användes slavarna här i ganska liten utsträckning till rent kroppsarbete. Ett viktigt undantag var gruvorna som drevs med slavarbetskraft. Där inträffade också ett stort slavuppror. I städerna kunde också slavar arbeta som hantverkare. Jordbruket sköttes dock inte med slavarbetskraft. Huvudsakligen användes istället slavarna antingen som husslavar eller som soldater i armén.

     För det andra uppstod inte någon ärftlig slavklass så som i t ex Grekland och Rom. Detta berodde på att de flesta slavar här gick över till islam och deras barn föddes då som muslimer. Muslimer kunde inte göras till slavar[L18] . Det var också mycket vanligt att slavinnor fick barn med sin ägare. Oavsett om slavinnan då gick över till islam eller ej så föddes sådana barn som muslimer och blev följaktligen fria (en person kunde inte vara slav till sin far). Till följd av dessa förhållanden var man beroende av ett ständigt nytillskott av slavar och därmed nya erövringar.

     Slavar togs alltså alltid från andra länder och andra folkslag. Detta var i sin tur en av förklaringarna till den föraktfulla inställningen till slavarna. De kom ju från andra kulturer, hade annan hudfärg, religion etc. De var främmande, avvikande. Förakt för dom andra det vill säga rasism och avståndstagande från främlingar har urgamla rötter och har funnits i alla tider.

 

Slavsoldater

 

Under omajjaderna bestod armén dels av de beridna trupperna som uteslutande var araber, dels hjälptrupper av fotsoldater som var mawali. De senare kunde endast vara. Araberna höll hårt på sin ställning som militäraristokrati. Under abbasiderna, då araberna förlorat sin privilegierade ställning och mawali blivit jämställda fick de senare en annan roll även i armén. Det arabiska inslaget minskade medan framför allt persernas andel starkt ökade.

     På 800-talet började man också rekrytera allt fler soldater och även officerare direkt bland slavar som köpts från Centralasien och Sydryssland. Särskilt bland turkiska folk tog man unga pojkar som uppfostrades till lojala och pålitliga soldater i kalifens livgarde. Dessa slavtrupper kom att bilda de elittrupper som var förlagda i huvudstaden. Avsikten och förhoppningen med detta system var att dessa slavsoldater som kom från främmande länder inte skulle blanda sig i kampen om makten i riket. De hade ju inga relationer till de grupper i kalifens närhet som konkurrerade om makt och inflytande. På så sätt var hotet från dem mindre än om han använt sig av inhemska fria soldater som kunnat solidarisera sig med olika maktgrupperingar. Men det fanns också en risk att de kunde sluta sig samman och själva sträva efter makten. I takt med att deras betydelse inom hären ökade, blev detta hot allt större. Med tiden avancerade nämligen ofta slavsoldaterna till både arméchefer och guvernörer.

     Det muslimska samhället inrymde fortfarande mycket stora spänningar av både religiös och etnisk karaktär. Risken för uppror var hela tiden överhängande. Kalifernas ställning hotades också hela tiden av olika emirers strävanden att bygga upp egna maktbaser och furstendömen. De letade därför efter folk som de kunde lita på. Bland mawali fanns en del som blivit klienter till själva kalifen. Dessa mawali kunde ofta vara frigivna slavar. Detta är förklaringen till att före detta slavar ofta kunde inneha höga poster inom förvaltningen. Självaste vesiren kunde vara en f d slav, ja till och med slav!

 

Sociala förhållanden. Kvinnans roll.

 

Det muslimska samhället var – och är fortfarande på de flesta håll – starkt patriarkaliskt. Under denna äldre tid var dock praktiskt taget alla samhällen utpräglat patriarkaliska. Det gäller också de kristna samhällena och för övrigt långt fram i tiden. Man ska också ha i minnet att en del företeelser som uppmärksammats mest av moderna västerlänningar egentligen inte är något som härrör från islam som religion utan bara blivit en del av kultur och sedvanor i muslimska länder. Slöjtvånget tog t ex araberna över från bysantinare och framför allt perserna. Det är något som – utan stöd i koranen – bara kommit att ingå i ett islamiskt kulturmönster. Enda plats där kvinnorna tilläts vara obeslöjade var i den del av huset som kallades [L19] harem. Dit hade endast de närmaste familjemedlemmarna tillträde, främst kvinnor och barn. Även haremsinstitutionen kommer från Persien där kvinnorna långt före islams ankomst hölls åtskilda i en särskild del av huset och vaktades av eunucker.

Textruta: Kvinnans underordning
Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med den styrka och de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av kvinnornas försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt inför Gud och döljer för andra det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare].

(Källa: Mohammed Knut Bernström, Koranens budskap, Proprius Förlag AB, 2002)
     En annan sak som inte har något som helst stöd i koranen är det som kallas kvinnlig omskärelse. Visserligen tror kanske enkla bondkvinnor i en del muslimska länder i Afrika att religionen påbjuder detta men i andra muslimska länder i Asien är denna sedvänja helt okänd.

        Muhammed införde en begränsning av månggiftet till tillåtna fyra fruar, det vill säga för vanliga män. Muhammed själv fick nämligen – efter att han fått en uppenbarelse om detta - ta sig vem han ville till hustru vilket ledde till att han hade ett stort antal. Men även vanliga män kunde ha ett obegränsat antal slavinnor som konkubiner.

        Trots att antagligen monogama äktenskap var vanligast skapade månggiftet ett överskott på ogifta män. Detta kunde lätt bli en grogrund för socialt missnöje och leda till oroligheter. Frustrerade unga män som inte var tillräckligt etablerade för att bilda familj kunde låta missnöjet få utlopp i upplopp eller kriminalitet över huvudtaget.

     På en punkt innebar Muhammeds lära och lag en förbättring för kvinnorna. Arvsreglerna [L20] förändrades nämligen så att döttrar ärvde 1/3 mot sönernas 2/3. Skilsmässoreglerna var emellertid ett område där det patriarkaliska systemet framträder extra tydligt. För mannen räckte det med att säga ’du är skild från mig’. Mannen kunde sedan efter en viss tid (efter att kvinnan haft menstruation tre gånger) ta tillbaka henne, om han ångrade sig. Detta även mot hennes vilja.

     Kvinnorna hade i hela sitt liv en man som förmyndare. Det kunde vara far, äkta man eller en manlig släkting. Dock hade änkor och frånskilda en lite friare ställning. För kvinnan var det teoretiskt möjligt att skilja sig om mannen försummat sin hustru sexuellt eller blivit impotent. Men reglerna i övrigt var sådana att det förmodligen inte var särskilt vanligt. Till exempel var säkert den ekonomiska osäkerheten hämmande. En frånskild hustru fick dessutom inte ha hand om sina barn.

     Både prostitution och homosexualitet var förbjudet enligt den islamska rätten. Båda företeelserna tycks dock ha förekommit tämligen frekvent. I detta sammanhang kan nämnas de så kallade mutaäktenskapen dvs tidsbegränsade ’kortäktenskap’ som egentligen inte var någonting annat än prostitution. Beträffande homosexualitet sägs att det faktum att kontakten mellan yngre män och kvinnor var mer eller mindre förbjuden, eller utesluten genom den starka åtskillnaden mellan könen, kunde få homosexuella relationer till följd. Så kallad ’gossekärlek’ av den typ som existerat i den grekiska världen tycks också ha varit vanlig.

 

Kalifatets upplösning

 

Under kalifen al-Mamuns tid under första hälften av 800-talet började man se allvarliga svaghetstecken i kalifatet. En provinsguvernör i norra Persien gjorde sig i praktiken oberoende av kalifen i Bagdad. Det var under al-Mamuns efterträdare al-Mutasim (833-842) som man började bygga upp livgardet med slavsoldater; den ordinarie hären betraktade kalifen som opålitlig.

     I det stora östliga området i Centralasien bort mot Indien grundades år 874 ett oberoende rike av en persisk dynasti, samaniderna[L21] , även om det rent formellt stod under kalifatet. Runt om i riket föll provinserna ifrån under andra hälften av 800-talet. Det bildades i praktiken självständiga emirat och furstendömen. Riket splittrades upp i ett antal mindre stater.

     I de icke-shiitiska furstendömena erkändes kalifen fortfarande formellt som ledare. Men det var rent formellt; kaliferna utnämnde emirer och sultaner[L22]  så som de hade blivit ombedda att göra. De hade nu ingen verklig världslig makt kvar. Från slutet av 800-talet hade perserna helt tagit över inom administrationen och vesirerna i Bagdad hade blivit så mäktiga att de både tillsatte och avsatte kalifer som de behagade. Kaliferna blev lekbollar först för vesirerna och sedan för militärerna. De vågade inte, med fara för sitt liv, göra något som kunde utmana de verkliga härskarna. De fungerade endast symboliskt som överhuvud för den islamska världen. Men furstarna fick sin legitimitet från dem och skickade gåvor till dem.

     Det skapades också en invecklad teori om kalifatet som förenklat uttryckt gick ut på att kalifen egentligen fortfarande var högste styresman men hade delegerat makt till emirer och sultaner. Detta var dock ingenting annat än just en teori utan någon som helst praktisk innebörd. Kalifen var totalt utan politisk makt men det ingick i den förhärskande gemensamma ideologin att han framställdes som en ledare.

Textruta: Bagdad på randen av anarki
Irak och särskilt miljonstaden Bagdad var under 900-talet och 1000-talet ett samhälle på gränsen till ren anarki. Upplopp, oroligheter och plundringar avlöste varandra. Kriminella gäng avkrävde affärsägare avgifter för beskydd. Grannar stred mot varandra, hus brändes och beväpnade band härjade. Situationen förvärrades av fattigdom och försörjningskriser beroende på emirernas vanstyre, inkompetens och åtföljande stegring av brödpriserna. Oroligheterna hade inslag av religiösa motsättningar och främlingsskap. De turkiska och persiska soldaterna var hatade liksom de rika.
     En annan persisk dynasti, de shiitiska buyiderna, grep vid mitten av 900-talet makten i kalifatets centrala delar – nuvarande Irak och västra Persien inklusive själva Bagdad. De lät ändå den sunnitiske kalifen sitta kvar och nöjde sig med att styra som militära ledare för armén. De byggde sin makt dels på egna persiska trupper från sitt kärnland dels på sin ställning som överbefälhavare för hela armén som nu nästan helt bestod av turkiska slavtrupper. Deras maktställning i kalifatets centrala delar varade till mitten av 1000-talet.

     Mellan perser som var shiiter och turkar som var sunniter utbröt allt värre konkurrens och fiendskap. Kalifatet befann sig i ett tillstånd av total upplösning. Nu kom, under 900- och 1000-talet, också andra persiska och turkiska stammar och släkter att delta i upplösningsprocessen. Mäktigast av alla dessa blev den turkiska seldjukstammen [L23] som under 1000-talet byggde upp ett mäktigt rike inom kalifatets gränser. Seldjukerna erövrade till och med Bagdad (1055) och deras ledare som då antog titeln sultan var den som egentligen styrde där. Rent formellt var han dock underställd kalifen.

 

[L24] 

 

 

 

Social oro och upprorsrörelser

 

Starkt bidragande till upplösningsprocessen var den sociala oro och de uppror som blev en följd därav. Dessa uppror tillsammans med de religiösa och etniska motsättningarna sönderslet kalifatet under lång tid.

     En mängd uppror inträffade under kalifatets hela existens. Det är här svårt att särskilja vad som var religiösa drivkrafter och vad som egentligen mest handlade om ekonomiskt-socialt missnöje eller helt enkelt intressekonflikter och konkurrens om ekonomisk-politisk makt. Ofta är flera faktorer verksamma på samma gång och invävda i varandra. Man ska dock vara medveten om att religionen spelade en oerhört stor roll för människorna och att det faktiskt ibland kan ha rört sig om regelrätta religiösa konflikter och strider.

     En revolutionär grupp som redan nämnts var kharadjiterna. De vann framför allt anhängare bland beduinerna. Deras upprorsrörelser hade åtminstone från början otvivelaktigt en utpräglad religiös karaktär med bl a krav på att vem som helst ska kunna vara imam. Deras ideologi hade alltså egalitära[L25]  och demokratiska drag. Ändå ska kanske upproren mest ses som uttryck för en konflikt mellan nomadiserande beduiner och en rikare bofast stadsbefolkning. Kanske ska man se kharadjiternas revolter mest som försök att fortsätta med sina plundringståg. Den revolutionära retoriken gick förmodligen mest ut på att motivera och legitimera detta.

Textruta: Uppror
Kharidjiterna gjorde mängder av uppror under 700-talet. I boken Profetens folk av Mikael Nordberg uppges att de revolterade inte mindre än åtta gånger under detta århundrade.

Det största bland ett flertal mazdakistiska uppror under 700- och 800-talet var Babaks bondeuppror i Azerbadjan och Kaukasus mellan 816 och 838.
Bland de qarmatiska upproren märks - förutom det i Bahrein - såväl stora bondeuppror i Irak som beduinuppror i Syrien. Dessa ägde fr a rum åren omkring sekelskiftet 900.
     Andra revolutionärer kallade sig mazdakister. Enligt traditionen ska Mazdak ha varit en upprorsledare i det sasanidiska Iran. Där ska han omkring 500 e.Kr. ha genomfört en social revolution med jämlikhet och egendomsgemenskap på programmet - alltså en tidig form av kommunism. Det ska också ha funnits ett religiöst inslag så till vida att han För detta hade han åberopat Guds vilja. Det råder dock stor osäkerhet om vad denna revolution egentligen innebar och om den över huvud taget ägt rum. Oavsett dess historiska existens uppstod emellertid en rad rörelser som kallade sig mazdakistiska. De ledde till bondeuppror vid ett flertal tillfällen under 700- och 800-talet. Anhängarna anklagades för att vara kätterska och att ägna sig åt sexuell promiskuitet. Huruvida detta var rättvisa anklagelser eller bara propaganda avsedd att smutskasta dem vet vi inte mycket om.

     Under 900- och 1000-talet fortsatte de talrika bonde- och beduinupproren. De upproriska kallar sig nu qarmater. Gemensamt för dem är att de har en shi’itisk-ismailitisk religiös tro. Det är också det enda gemensamma. De bofasta bönderna och de nomadiserande beduinerna var i övrigt fientligt inställda till varandra. Mest känt av de qarmatiska upproren är det som inleddes på 890-talet i Bahrein. Det hade stor framgång och en qarmatisk stat bildades där som bestod som viktig maktfaktor i omkring hundra år. Den sägs ha fungerat som en kommunistisk välfärdsstat med demokrati och egendomsgemenskap vilket dock inte hindrade att den också byggde på slavarbetskraft (!) Staten ägde 30 000 svarta slavar som stod för jordbruksarbetet m.m.

     Apropå slavar så gjordes enligt vad man vet inte så många slavuppror. Ett stort sådant – Zinjupproret - inträffade dock på 800-talet i södra Irak där slavar användes i gruv- och jordbruksarbetet. Annars användes ju inte slavarna så mycket till kroppsarbete.

 

Det fatimidiska kalifatet

 

I Nordafrika bröt sig arabiska shiiter ut ur Bagdadkalifatet och grundade ett eget kalifat. De tillhörde shia men en särskild sekt därav som kallades ismailiter eller sjusekten. Anhängarna till denna sekt räknar bara med sju ’sanna imamer’ till skillnad från den större shiagrenen som räknar med tolv (’tolvsekten’). Den sjunde imamen, Muhamed Ibn Ismail, var den som skulle framträda som mahdi vid tidernas ände. En viss Ubaid-Allah hävdade att han var en ättling till denne sjunde imam och lyckades tillsammans med sina anhängare göra revolution och gripa makten i Kairouan, en stad i dagens Tunisien. Därifrån kunde de utsträcka sitt välde till Egypten och större delen av Nordafrika. Sitt namn, fatimiderna, fick de genom sitt betonande av att de härstammade från Ali och Fatima (se släkttavla).

     Fatimiderna blev oerhört rika genom sina stora guldtillgångar i Sudan. Med dessa kunde de bygga upp en stark militärmakt och göra ytterligare erövringar. När fatimidriket var som störst sträckte det sig från Atlanten till Indiska Oceanen. Då hade även de arabiska metropolerna Mecka och Medina kommit att ingå i väldet. Huvudstad var den nyuppförda staden Kairo i Egypten.     Bagdadkalifatet erkändes inte ens på pappret av fatimiderna. Ubaid-Allah antog istället själv titeln kalif och splittringen inom islam kunde inte visas tydligare. Ändå kunde man fortfarande tala om en stor och gemensam islamsk kulturkrets, en muslimsk värld. Riken kom och gick men islam bestod i en eller annan form. Fatimidernas rike upphörde 1171 då en turkisk militär med kurdiskt ursprung, Salah ad-Din al-Ayyubi (Saladin), grep makten och grundade en ny dynasti under namnet ajjubidderna. I historien har han mest blivit känd som den man som återerövrade Jerusalem från de kristna korsfararna. Genom Saladin återvann sunniterna kontrollen över Egypten och Syrien.

 

[L26] 

 

 

Det arabiska kalifatets definitiva slut

 

Kalifatet sönderföll alltså i en mängd olika emirat, sultanat och till slut även kalifat. Efter det fatimidiska väldets undergång fanns visserligen återigen endast ett kalifat i Bagdad. Men i politiskt avseende blev detta kalifat alltmera uppsplittrat. Kalifen själv hade redan från slutet av 800-talet förlorat all världslig makt men fortfarande var han en så betydelsefull symbol för den islamska världen att alla emirer och sultaner sökte och fick sin investitur [L27] från honom genom olika gamla ceremonier. Han undvek dock politiken så mycket han kunde för att inte råka illa ut och bli avsatt och mördad.

     Kaliferna levde därför sina liv helt inom palatsets murar där de ägnade sig åt köttsliga njutningar i haremet, ständigt med risk att utsättas för konspirationer och intriger. De levde ett liv i sus och dus och inte sällan i rus. Det paradoxala hade inträffat att abbasiderna som inledde sin karriär med att vara både världsliga och andliga överhuvuden över den islamska världen och i den egenskapen kritiserat sina föregångare, omajjaderna, för att ha varit ’gudlösa’, nu visserligen behöll sin roll som andligt överhuvud för alla rättrogna muslimer men i den rollen levde ett mer gudlöst liv än vad omajjaderna någonsin gjort.

      Formellt bestod Bagdadkalifatet ända tills de framryckande mongolerna gjorde definitivt slut på det vid mitten av 1200-talet. När mongolerna intog och förstörde miljonstaden Bagdad 1258 avrättades den siste kalifen där. Visserligen flyttade då en medlem av abbasidernas ätt över kalifvärdigheten till mamlukernas [L28] Egypten men där skulle kaliferna föra en ren skuggtillvaro. I början av 1500-talet kom kaliftiteln att hamna i de osmanska (turkiska) sultanernas händer. Därmed inleds en ny period i islams historia.

 

 

[L29] 

 

 

Korstågen

 

När mongolerna 1258, under Hulagu, intog Bagdad och därmed gjorde slut på kalifatet hade detta redan i mer än tre hundra år varit i upplösningstillstånd. Det är under denna tid som korstågen [L30] äger rum. Att de kristna inledningsvis hade stora framgångar berodde till stor del Textruta: En svunnen guldålder
I boken Korstågen enligt araberna skriver författaren Amin Maalouf så här om den totalt maktlöse kalifen al-Mustazhir som regerade vid tiden för de kristnas erövring av Jerusalem: ”Ändå har han en ärofylld historia bakom sig. Hans föregångare kaliferna var under de två seklerna efter profetens död (632-833) andliga och världsliga ledare för ett jättelikt välde som vid sin höjdpunkt sträckte sig från Indus till Pyrenéerna. Det hade till och med en utlöpare i riktning mot dalgångarna runt Rhone och Loire. Det var abbasidernas dynasti, som al-Mustazhir tillhörde, som gjorde Bagdad till den förtrollade staden i Tusen och en natt. I början på 800-talet, då hans anfader Harun ar-Rashid regerade, var kalifatet den rikaste och mäktigaste staden på jorden. Dess huvudstad var centrum för sin tids mest avancerade civilisation. Där fanns tusen väl utbildade läkare och ett stort sjukhus där behandlingen var gratis. Det fanns regelbunden postgång, flera banker varav några med filialer i Kina, ett utmärkt vattenledningssystem, avlopp och ett pappersbruk. Västerlänningarna som vid tiden för sin ankomst till Orienten fortfarande utnyttjade enbart pergament, lärde sig i Syrien konsten att tillverka papper av vetehalm.”

Maalouf: Korstågen enligt araberna (sid 70)
just på muslimernas inre splittring och svaghetstillstånd. I religiöst hänseende stod vid den tiden det sunnitiska kalifatet i Bagdad mot det shiitiska fatimidiska kalifatet i Kairo. Bagdadkalifatet var också politiskt starkt uppsplittrat. Seldsjukriket som ett tag under 1000-talet hade bildat en stark stat hade delats upp i en mängd, i praktiken, självständiga furstendömen. Medan emirer och sultaner bekämpade varandra passade korstågsriddarna från Europa på att ta stad efter stad vid medelhavskusten. Jerusalem erövrades av de kristna 1099 och flera kristna korsfararriken bildades i det ’Heliga landet’.

     Muslimerna lyckades under 1100-talet vända krigslyckan. Detta skedde dock varken under Bagdadkalifatets eller det fatimidiska kalifatets ledning utan kom som ett resultat av Saladins ingripande. Hans trupper tillfogade de kristna ett katastrofalt nederlag vid Hattin 1187. Jerusalem kom därigenom åter under muslimsk kontroll (ajjubidernas ätt). Kampen fortsatte med växlande framgång. Det slutade dock med att de kristna efter två hundra års strider, i slutet av 1200-talet, jagades bort från det heliga landet.

     Vid det laget hade araberna sedan länge helt förlorat sin betydelse i världshistorien. De som förde muslimernas kamp i striderna om det heliga landet var nu mamlukerna, den härskarätt som tagit makten i Egypten efter ajjubiddernas fall i mitten av 1200-talet.

     Eftersom denna skrift handlar om arabernas välde ligger dessa händelser redan sedan länge egentligen utanför ramen för berättelsen. Arabernas världsmakt upphörde egentligen redan på 800-talet. Om ämnet vore islams utveckling skulle denna berättelse fortsätta i ytterligare tusen år fram till våra dagar men nu är det som sagt det arabiska världsväldet som står i fokus och då är det hög tid att avsluta denna historia. Det gör vi genom att återigen försöka besvara frågan varför detta välde föll samman och då fästa uppmärksamheten på negativa drag i samhällsutvecklingen.

 

Varför föll arabernas världsvälde samman?

 

Inre motsättningar, sönderfall och social oro

 

Redan från starten av abbasidkalifatet vid mitten av 700-talet förlorade araberna sin särställning och blev med tiden allt mer utkonkurrerade av perser och turkar. Redan innan kalifatet började lösas upp under andra hälften av 800-talet hade arabernas roll till stor del ebbat ut. Svaret på frågan varför araberna ’försvann ut ur historien’ kan i första hand sökas i de inre motsättningar som ledde till kalifatets upplösning och försvagning. Detta skedde alltså redan på 800- och 900-talet. Utifrån var kalifatet under denna tid aldrig riktigt hotat av någon stormakt. När mongolerna erövrade området på 1200-talet hade kalifatet sedan länge varit uppsplittrat i en mängd större och mindre riken, dominerade av perser och turkar[2]. Upplösningen kom alltså inifrån.

     Förutom arabernas inbördes motsättningar kom de etniska konflikterna mellan araber och perser, mellan perser och turkar. Invävda i dessa konflikter av etnisk och intressemässig karaktär fanns de religiösa motsättningarna. Särskilt shiiterna spelade en avgörande roll i denna riksupplösande process. Dessa konflikter medverkade också starkt till en växande social oro som också den blandades ihop med och var invävd i de religiösa konflikterna.

     Den sociala oron och mängden av uppror - mer eller mindre kopplade till de religiösa motsättningarna - visar tydligt att kalifatet bar på stora inre problem. Dessa förstärktes och blev ännu svårare genom de etniska konflikterna. Men det finns också andra viktiga förklaringar till varför kalifatet - och över huvudtaget den islamska världen – försvagades. Det handlar då om näringslivets utveckling som vi nu ska gå in på.

    

Näringslivet

 

Textruta: Vad är feodalism ?

Det finns flera olika betydelser av begreppet feodalism. Den europeiska feodalismen eller länsväsendet innebar att kungen delade ut län (feodum) till sina vasaller mot att dessa lovade honom trohet och gjorde krigstjänst åt honom. På sina jordområden styrde de själva och där kunde de ta ut skatter och avgifter av de fattiga och beroende bönderna som ofta var livegna. När länen blev ärftliga ledde systemet till att kungamakten blev mycket försvagad. Under feodalismens höjdpunkt i Europa (ung. perioden 900- 1200) hade feodalherrarna – adeln – en mer eller mindre självständig militär och därigenom politisk makt. Den  centrala statsmakten, kungamakten, blev istället mycket försvagad och närmast symbolisk.

Begreppet feodalism används dock också i en mer allmän betydelse som ett produktionssätt eller samhällssystem som föregick det kapitalistiska. I detta samhälle var jorden den helt dominerande näringen. Det var ett agrart samhälle där både bönder och feodalherrar levde på vad jorden gav. Bönderna var halvfria eller livegna och starkt beroende av jordägarna, feodalherrarna, som ägde eller kontrollerade jorden. Det var ett hierarkiskt system där bönderna avtvingades hårda skatter och avgifter. Särskilt i historiematerialistisk eller marxistisk historieskrivning används begreppet feodalism i denna mycket allmänna betydelse.

Feodalism i meningen länsväsende existerade alltså i Europa under medeltiden men liknande system uppstod också i Japan och t ex  Etiopien. Feodalism i den mer allmänna betydelsen fanns (och finns fortfarande) på många håll i världen. Men när man använder begreppet i den meningen ska man ha i åtanke att denna ’samhällstyp’ i själva verket kan se mycket olika ut. 

Den muslimska formen av feodalism har inte många likheter med det europeiska länsväsendet. De muslimska militärerna ägde inte sin jord och de deltog inte på något sätt i skötseln av jordbruket. De kunde inte i sin tur dela ut nya jordområden till undervasaller så som skedde i Europa. Framför allt uppstod inte en ärftlig feodalägande klass som kunde bilda en motvikt mot härskarna. Dessutom saknades det starka juridiska inslaget av ömsesidiga förpliktelser och rättigheter som fanns i det europeiska länsväsendet. 
De islamska rikena präglas därför av despotisk härskarmakt men även här kunde som vi sett en  uppsplittring i mindre riken ske, riken som dock återigen styrdes despotiskt. 
Den kanske viktigaste förklaringen till varför den islamska världen försvagades under medeltiden står att finna i utvecklingen inom näringslivet. Jordbruket saknade dynamik särskilt om man jämför med förhållandena i Europa under tidig medeltid och högmedeltid. I Europa gjordes en rad upptäckter och förbättringar inom jordbruket. Detta lyser helt med sin frånvaro i den islamska världen. Brukningsmetoder förändrades ej, redskapen inte heller. Trots arabernas tekniska överlägsenhet på andra områden brukades jorden primitivt – på många håll fram till våra dagar. Inte heller några nyodlingar gjordes. Tvärtom minskade den odlade jorden, åkrar växte igen och byar övergavs. Hur kom detta sig?

     Svaret är kanske inte så lätt att finna. En övergripande, allmän, förklaring har med all sannolikhet att göra med de grundläggande förutsättningarna för jordbruket i dessa trakter. Här liksom i Kina krävdes en fungerande konstbevattning. Utan en sådan skapade flodernas översvämningar och torkperioderna oöverkomliga naturliga problem. Konstbevattningen i sin tur krävde stora investeringar och central planering - med andra ord en stark centralmakt. Härskarna, kaliferna, gjorde vissa försök under omajjaderna men särskilt från abbasiderna blev jordbrukskrisen allt värre.

     Denna förklaring är alltså politisk men utgår från naturförhållandena. Jordbruket krävde stark centralmakt. En despoti, som kanske var nödvändig, växte fram men despoterna vanskötte landet. Någon politisk motvikt i form av en adel som kunde balansera härskarens makt i organiserade former fanns ej.

     Skattetrycket på bönderna - som flydde landsbygden – blev allt hårdare. Följden blev allt mindre incitament för bönderna att förbättra jordbruket. Resultatet blev en ond cirkel som ledde till allt mindre skatteintäkter för staten och därmed finanskris och inflation. En viktig förklaring är också att en stor del av jorden ägdes av jordägare som bodde i städerna och inte hade någon kontakt med själva jordbruket. Detta i sin tur har att göra med den särskilda typ av feodalism som rådde i kalifatet.

 

Feodalism?

 

När staten fick ekonomiska problem och akut behövde mer pengar blev lösningen att lägga ut beskattningen på ’entreprenad’ till armén. På 900-talet då militären fick allt större makt började staten sålunda avlöna militärerna genom att ge dem rätten att beskatta bönderna som bodde inom vissa bestämda jordområden. Militärerna betalade in en summa i förskott till staten och fick därefter på egen hand se till att driva in pengarna av bönderna. Dessa militärer bodde i städerna och var enbart intresserade av att plundra bönderna på pengar. Eftersom de innehade denna beskattningsrätt under en tidsbegränsad period gällde det att pressa ut så mycket pengar som möjligt av de fattiga bönderna. Men något intresse av själva jordbruket och dess utveckling hade de ej. De hade över huvud taget ingen kontakt med bönderna och jordbruket.

     Den ärftliga aristokrati som uppstod i Europa under medeltiden saknade motsvarighet i den muslimska världen. I Europa kunde aristokratin bilda en starkare motvikt mot kungamakten. Den europeiska adeln fick, i alla fall på det hela taget, också ett intresse på längre sikt av att jordbruket utvecklades positivt. De var mer engagerade i jordbruket eftersom de gynnades av dess utveckling. Gemensamt för de två världarna var förstås att i båda fallen var jordbruket den klart viktigaste näringen och kapitalismen ännu ej utvecklad - eller, när det gäller det muslimska samhället, åtminstone mycket svagt utvecklad. Feodalismen i dess mer allmänna betydelse rådde både i Europa och den muslimska världen. I båda världarna ägde respektive kontrollerade en militär klass jorden och en stor del av bönderna levde ett hårt liv och fick betala höga skatter, räntor och avgifter. Men i verkligheten skiljde sig världarna mycket åt. Om man talar om feodalism ska man vara medveten om att denna kan se väldigt olika ut.

 

Kapitalism?

 

Även om penningväsendet var utvecklat i den muslimska världen och även om stadslivet på många sätt var lysande, spelade ändå handeln och hantverket en underordnad roll. Framför allt skedde ingen positiv utveckling inom dessa områden i den muslimska världen. Vad berodde det på?

     En förklaring till detta var islams förbud mot ränta. Men detta förbud kunde ändå kringgås på olika sätt t ex genom att låntagarna betalade avgifter eller gav bort en del av sin vinst. En annan faktor i det muslimska samhället som motverkade en privatkapitalistisk utveckling gällde sharias arvsregler. I den muslimska världen delades arvet upp på många händer; samlandet av kapital försvårades. Över huvudtaget rådde antikapitalistiska värderingar. En stor del av näringslivet innehades av militärklassen. Andra delar av produktionen var statsägd.

Textruta: Varför tog den muslimska renässansens slut?
Från 1100-talet slog den tanken igenom allt mer bland ortodoxa muslimer att allt viktigt redan fanns i koranen och därför vara andra böcker inte av något värde.
Eftersom man inte heller kunde tänka sig någon nytolkning av koranen var man skeptisk till allt nytt - vetenskapliga framsteg och kunskaper - som man inte redan kunde utläsa av koranen. En sådan syn lade en hämsko på utvecklingen mot ett modernt samhälle.
     Borgarklassen fick heller inte samma frihet och samma politiska betydelse som den fick i Europa under hög- och senmedeltiden. Hantverkarna var t ex inte organiserade i fria skrån med möjlighet att delta i den politiska processen – så som skedde i de europeiska ständerförsamlingarna. Någon motsvarighet till städernas frihet i Västeuropa fanns ej.

 

 

 

 

 

Sammanfattning

 

Det abbasidiska kalifatet drabbades tidigt av ekonomiska och sociala problem. Till detta kom de rent etniska motsättningarna som fanns mellan araber, perser och turkar. Den sammanhållande kraften som ändå gjorde att det abbasidiska kalifatet kunde överleva i fem hundra år var islam. Men den värdegemenskap som denna religion skapade var ändå inte tillräckligt stark. Det arabiska imperium som växte fram under 600-talet hade redan två hundra år senare i realiteten vittrat bort. Här spelade motsättningen mellan sunniterna och shiiterna – då liksom nu – en avgörande roll.

 

     Det muslimska samhället stagnerade redan under abbasidernas välde på snart sagt alla områden – ekonomiskt, vetenskapligt och tekniskt. Den lovande utvecklingen inom filosofi som skett genom mötet med den antika grekiska kulturen upphörde när de ortodoxa muslimska teologerna och rättslärda reagerade mot den påverkan som kom från Aristoteles och Platons idéer. Dessa ’hedniska’ tankar var inte förenliga med islam menade man. Den tidigare nämnde Averroes som levde på 1100-talet var den siste store filosofen. Efter honom avstannade filosofin helt. Efter ytterligare ett par århundraden upphörde också den muslimska världens vetenskapliga utveckling.

     Men kulturellt och politiskt bestod ändå den islamska världen. På 1500-talet tog det mäktiga osmanska riket med hjälp av en stark militärmakt över ledarrollen för denna värld. Men det är ett annat kapitel och araberna spelade där ingen nämnvärd roll. Arabernas roll i världspolitiken hade avslutats redan under abbasidernas första århundraden.

 

 

 

Granada – det sista muslimska

fästet i Spanien. (Foto förf.)

 

 

 



[1] I det arabiska väldet gick utvecklingen senare i praktiken mot en separation av den världsliga och andliga makten. Men ända till kalifatets slut var kalifen officiellt högste ledare över riket.

[2] Visserligen bildades ett nytt fatimidiskt kalifat på 900-talet av arabiska shiiter i Nordafrika men när även detta störtades på 1100-talet var arabernas maktställning hur som helst helt bruten. Det fatimidiska kalifatet blev heller aldrig riktigt lika allomfattande som det omajjadiska och abbasidiska hade varit.

 

 


 [L1]Kamelen var enormt viktig. Den tämjdes någon gång under det andra årtusendet f. Kr.

 [L2]Det östromerska riket var mer grekiskt än romerskt. Med tiden kom det att kallas bysantinskt istället för  romerskt. Det tidigare namnet på Konstantinopel var Bysans.

 [L3]Polyteism = religion med flera gudar.

 [L4]

Monoteism = man dyrkar endast en gud. Polyteism = det finns flera gudar.

 [L5]Dvs profetens (Muhammeds) efterträdare eller ställföreträdare.

Av grek. teo, Gud och kratien, härska. Andra teokratier har till exempel varit det kejserliga Kina och faraonernas Egypten m.fl. Idag är Iran ett exempel.

 [L7]Karl Martell var farfar till Karl den store.

 [L8]Den arabiska titeln för dessa var emirer.

 [L9]Mazdaism eller zoroastrism är den äldsta kända religionen bland de iransktalande folken. Den grundades av Zarathushtra. Högste gud är Ahura Mazda.

 [L10]Dess arabiska namn är al–Aqsa moskén.

 [L11]En fatwa är ett utlåtande av en mufti eller annan religiöst rättslärd om vad som gäller i en fråga enligt islamisk rätt. Ett exempel på en fatwa var Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie.

 [L12]Det påminde om de lojalitets- och trohetsband som fanns mellan herrar och underlydande under feodalismens tid i Europa.

 [L13]Man skulle kunna säga att det var en ’national-iransk’ revolution som inträffat.

 [L14]Ungefär en regeringschef.

 [L15]Troligen var det under kalifen Abd al-Maliks tid (685-705; se ovan) som omajjaderna hade lagt sig till med denna anspråksfulla titel.

 [L16]

Reconquista = de kristnas återerövring av den iberiska halvön.

 [L17]Slav är ett nytt ord för träl. Det kommer av de folk, slaverna, som bosatte sig öster om Elbe och där togs som slavar.

 [L18]Motsvarande gällde även i kristna länder under tidig medeltid. Det var även där förbjudet att ta slavar från de som tillhörde den egna religionen.

 [L19]Harem  betyder ’förbjudet’. De största härskarna kunde ha enormt stora harem.  Fatimiderna i Kairo hade t ex 12000 slavinnor. De vaktades av eunucker.

 [L20]Tyvärr har inget förändrats sedan dess – kvinnan i många muslimska länder t ex Iran ärver fortfarande idag hälften mot mannen.

 [L21]Saman- iderna hävdade att de hade anor från sasaniderna.

 [L22]En turkisk titel. Vid denna tid började också turkiska riken uppstå inom kalifatets gränser.

 [L23]Seldjukerna kom från Centralasien. Deras storhetstid var under 1000-talet. Därefter splittrades också deras välde upp i olika delar. Slutligen fick de ge vika för mongolerna på 1200-talet.

 [L24]Upplösningen av abbasidkalifatet hade inletts med omajjadernas utbrytning i Spanien 751. Den fortsatte omkring 800 med att olika nordafrikanska dynastier etablerades i dagens Marocko, Algeriet och Tunisien. Dessa kom under 900-talet att erövras av fatimiderna (se nedan i texten). På 1000-talet vänder utvecklingen igen då det i den västra delen av fatimidernas välde uppstår nya nordafrikanska riken.

 

I abbasidernas kärnområde börjar upplösningen omkring 870 då samaniderna i praktiken gör sig självständiga. På 900-talet fortsätter upplösningsprocessen där med framför allt buyidernas rike men också många andra mindre.

 [L25]egalitär = jämlik.

 [L26]I väster har de kristna återerövrat en stor del av den iberiska halvön. Med centrum i Granada regerar en ny muslimsk dynasti, almohaderna. Fatimiderna har störtats av Saladin som grundar det ajjubidiska riket med huvudstad i Kairo. Seldjukerna har splittrats i två större riken som tillsammans behärskar stora delar av Mindre Asien, Persien och Irak. Längre bort styr en annan turkisk stam, ghaznaviderna. De europeiska korsfararrikena har trängts tillbaka och Jerusalem har erövrats av Saladin genom slaget vid Hattin 1187.

 [L27]Det formella insättandet i ämbetet. (Jfr investituren under den europeiska medeltiden.)

 [L28]

Mamluker var turkiska eller kaukasiska slavsoldater som tjänstgjorde som livvakter åt persiska eller egyptiska härskare.  I Egypten störtade de den ayyubiddiske sultanen 1250 och styrde landet till det erövrades av turkarna (osmanerna) 1517.

 [L29] De islamiska rikena genomgår ytterligare splittring (mer än vad som visas här). På den iberiska halvön finns endast ett muslimskt fäste kvar – det självständiga riket Granada (till 1492).

Från öster stormar mongolerna fram. Hülägü erövrar Persien (1251-65) och grundar Ilkhanernas rike. Dessa stoppas dock av mamlukerna och gränsen för deras välde går vid Eufrat. Ilkhanerna är från början buddhister men de assimileras av den överlägsna inhemska befolkningen och islamiseras omkring 1300. (Persien lyder sedan under främmande välde i ca 250 år; År 1500 grundar safaviderna ett nypersiskt shiitiskt rike som består till 1722).

Seldjukernas välden upplöses genom mongolernas framryckande.

 [L30]

Korstågen till det Heliga landet ägde rum från slutet av 1000-talet till slutet av 1200-talet.