I första världskrigets slutskede, när det stod klart att Tyskland aldrig skulle kunna vinna kriget, genomfördes en revolution uppifrån. Den tyska krigsledningen som sedan 1917 i praktiken styrt landet som en militärdiktatur överlämnade makten åt den civila regeringen. Man begärde också att den nya regeringen skulle utses, av kejsaren, på parlamentarisk grund. I ledningen för den nya liberala regeringen som sålunda bildades inträdde prins Max av Baden.

Att krigsledningen, med Erich Ludendorff i spetsen, på detta sätt frivilligt gav ifrån sig makten förklaras av att man ville:

• förekomma en revolution nedifrån. Från 1915 hade det varit hungerkravaller och från 1917 stora strejker. Risken för socialistiska uppror fanns hela tiden. Krigströttheten ökade allt mer och en fredsvänlig opinion växte fram.
• få ett bättre utgångsläge i kommande fredsförhandlingar. Förhoppningen var att, genom att uppfylla de krav om inrikespolitiska reformer som framställdes i president Wilsons fjorton punkter, skulle man bli mer välvilligt bemött av de allierade.
• för att slippa ta ansvaret för en vanhedrande fred. Militären skulle kunna skylla förlusten på politikerna och påstå att det var hemmafronten som svikit. Medan den tappra armén, som fortfarande vid krigsslutet stod på fransk mark, ville och skulle kunnat vinna kriget.

Det sistnämnda var precis vad som hände när Hitler senare i sin propaganda påstod att politikerna hade förrått landet i och med accepterandet av villkoren för vapenstilleståndet. Armén, menade han och andra militärer och nationalister på högerkanten, hade fått en dolk i ryggen av politikerna i den regering som bildades den 9 november under krigets sista dagar. Kriget förlorades, sades det vidare, på grund av socialistisk och defaitistisk propaganda och inte därför att armén besegrats.

Denna regering fick den otacksamma uppgiften att inte bara underteckna vapenstilleståndet utan också klara upp de svåra problemen med att demobilisera soldater, ordna livsmedelsförsörjningen och dessutom slå ner uppror som ägde rum runt om i Tyskland.

Sidans topp

Det senare handlade alltså om den revolution nerifrån som alltså ändå inte kunde förhindras. Den startade för övrigt redan innan kriget hade avslutats. I början på november gjorde den tyska högsjöflottan tillsammans med 20000 garnisonssoldater i Kiel myteri. Det blev inledningen till en revolution nerifrån och den drev nu på utvecklingen och omöjliggjorde fortsatt tyskt deltagande i kriget.

Under hösten 1918 och vintern-våren 1919 fortsatte denna revolution nerifrån med en våg av uppror från vänster som dock alla slogs ner.

Den så kallade dolkstötslegenden är alltså ändå en ren historieförfalskning. Inte bara därför att militären självmant lämnade ifrån sig makten, med all sannolikhet för att slippa ansvaret för freden, utan framför allt därför att krigsledningen, med Ludendorff i spetsen, redan i september ansåg kriget förlorat och begärde att regeringen skulle avsluta kriget (1).

Sidans topp

KOMMENTARER

1) En annan sak var att Ludendorff under krigets sista dagar ansåg att de allierades krav var för hårda och manade till fortsatt strid. Men då var det inte längre militärledningen som bestämde utvecklingen. Ansvaret hade överlämnats till den civila regeringen. Av skäl som framgått ovan. Tillbaka

Sidans topp

LÄNKAR

Doklkstötslegenden (NE)
Dolkstötslegenden i nazityska skolböcker (webbplatsen Första världskriget)
Die Revolution von 1918/19 (Webbplatsen 20.Jahrhundert, på tyska. Mycket bra).
Novemberrevolutionen (Anders Hagström)

© Lars Hammarén 2002