Hade kriget kunnat stoppas ?
Innehåll: Varför krig ? Stoppa kriget ? Lenins analys, Kunde kriget ha undvikits, Sammanfattning, Kommentarer, Litteratur, Hem.

Obs! Denna essä är endast ett litet tillägg till den mera grundliga genomgång av första världskriget som finns i den distanskurs för Histora A som för närvarande går på Åsö komvux. Här fokuseras på frågan om kriget var oundvikligt eller ej, vilket naturligtvis kräver en kort sammanfattning av dess orsaker.

Varför krig ?

Den dominerande uppfattningen bland historiker är att skottet i Sarajevo bara var en utlösande händelse för ett storkrig som skulle komma förr eller senare ändå. Krisanledningar fanns det gott om och de grundläggande motsättningarna var oöverstigliga. Politiker och militärer liksom en stor del av den allmänna opinionen i samhället präglades av starkt nationalistiskt och imperialistiskt tänkande. Fransmän, tyskar, engelsmän, ryssar - alla hade de imperialistiska ambitioner och drömmar. En chauvinistisk mentalitet av vi är bäst anda rådde. Deras mål gick inte att förena. Frågan var bara när detta skulle leda till krig.

Ändå var det förmodligen, åtminstone bland politikerna och de styrande, ingen som direkt ville kriget, som önskade det, i alla fall inte ett storkrig. Men eftersom alla utgick från att detta ändå skulle komma på grund av de allt mer skärpta och oförenliga imperialistiska målsättningarna, den militära upprustningen och krigshetsen samt slutligen allianssystemets ofrånkomliga logik, blev det som en självuppfyllande profetia. Vid någon punkt började en del regeringar tänka att om det ändå skulle bli krig är det kanske bäst att välja det mest gynnsamma tillfället att starta kriget(1). Eftersom Rysslands industriella och militära kapacitet - på grund av landets storlek och resurser - förr eller senare, skulle komma att överstiga Tysklands, vore det nog bäst, menade de tyska militärerna, att kriget kom medan Tyskland fortfarande hade ett övertag.

På samma sätt resonerade militärerna i Österrike, framför allt efter mordet i Sarajevo den 28 juni 1914. Det vore nog bäst, menade de, att nu ta itu med och krossa Serbien och den bosniskserbiska nationalistiska upprorsrörelsen en gång för alla. Om det sedan inte gick att begränsa det till ett regionalt krig så fick man lov att ta detta och löpa linan ut. "Vågskålen pekar mot oss" sade den österrikiske krigsministern den 7 juli. "Vore det då inte säkrast att börja slåss innan vågskålen tyngdes ner ännu mera"(2) .

Från tysk sida ställde man upp helhjärtat bakom Österrike. Tyskland hoppades dock att Österrike skulle kunna vinna framgångar på Balkan utan att det ledde till ett storkrig. Drömmen eller målet för de tyska politikerna och militärerna var inte ett storkrig utan att Österrike skulle kunna föra sitt krig mot Serbien ostört utan att Ryssland blandade sig i. Skulle ändå storkriget bryta ut så fick man lov att ta det, men man drev inte aktivt fram det. Tysklands skuld består på så sätt framför allt i accepterandet av risken för att storkriget kunde komma.

När sedan inte Ryssland kunde låta bli att ställa upp bakom Serbien och mobiliserade, vilket för Tyskland var nästan liktydigt ned en krigsförklaring, utlöstes, med allianssystemet, en kedjereaktion och storkriget var ett faktum. Man var väl medveten om att när väl mobiliseringarna kom igång så fanns det inte någon återvändo. För Tysklands del var det en absolut nödvändighet att snabbt kunna slå till mot Frankrike för att därefter ta itu med Ryssland. Om den ryska krigsmakten lyckades mobilisera tidigt blev situationen för Tyskland mycket svår. För svår, ansåg militärledningen, och detta sannolikt med rätta, eftersom det innebar ett besvärligt tvåfrontskrig för tyskarna. Hela deras krigsplanering gick ut på att undvika detta..

Det ska bara tilläggas att även Frankrike och Storbritannien var delaktiga i denna imperialistiska maktkamp. De var stenhårt uppbundna genom allianssystemet. Frankrike gjorde inga som helst försök att avstyra kriget. Den engelska utrikesledningen var den enda som försökte medla men inte heller Storbritannien tvekade att gå i krig om ett storkrig bröt ut. Det ska också sägas, att rent objektivt var Storbritanniens val, i början av 1900-talet, att frångå sin icke fixerade position i allianssystemet och istället binda sig till Frankrike och Ryssland mot Tyskland, innebar en större obalans, ökade hotet mot Tyskland och destabiliserade situationen.

Skulden kan därför inte enbart läggas på Tyskland och dess förbundna så som det fastställdes i Versaillesfreden, genom den så kallade krigsskuldparagrafen, även om det var från det hållet som de första krigsförklaringarna kom. Framför allt Rysslands skuld får anses vara ganska stor i och med att den första mobiliseringen kom från tsardömet.

Det är i och för sig lätt att konstatera att de direkt angripande makterna var Österrike och Tyskland. Det är å andra sidan också ett faktum att dessa två stater var de som var hotade och var tvungna att försöka skydda sig. Österrike mot nationalistiska rörelser på Balkan. Tyskland mot, främst Frankrike som utan tvekan ville ringa in Tyskland och strävade efter revansch, möjligen också - åtminstone indirekt - Ryssland som hade starka imperialistiska intressen på Balkan och därmed kom i konflikt med Österrike som var Tysklands enda starka allierade.

Sidans topp

Stoppa kriget !

En kraft som möjligen skulle kunnat bilda en motvikt till krigsstämningarna var arbetarrörelsen. De socialistiska partierna, sammanslutna i internationalen, hade ju som motto det kommunistiska manifestets slutord: arbetare i alla länder, förena er. Opinionen inom de socialdemokratiska partierna var emellertid delad i frågan om man skulle stödja sitt lands krigsansträngningar eller ej. Ju närmare kriget kom desto mer vägde stödet för kriget över. De socialdemokratiska politikerna blev i första hand tyskar eller fransmän etc. Den internationella solidariteten sattes åt sidan.

En framträdande krigsmotståndare var den franske socialistledaren Jean Jaurés(3). In i det sista försökte han desperat förmå den franska regeringen att pressa den ryska bundsförvanten till återhållsamhet och eftergifter, men utan framgång. Den 30 juli höll han ett tal som avslutades med orden:

Ned med kriget. Krig mot kriget. Leve den socialistiska internationalen! (4).

Dagen efter mördades han av en fransk nationalist. Den franska regeringen gjorde inget för att stoppa kriget som nu inte gick att stoppa.

I Tyskland röstade socialdemokraterna i riksdagen för de krigskrediter som kejsaren och generalstaben begärde. Varefter kejsaren uttalade: "Jag känner inga partier, jag känner bara tyskar". Överallt hände samma sak. Endast ett dussin ryska och två serbiska socialdemokrater vägrade att rösta för kriget.

Sidans topp

Lenins analys

En som menade sig veta vad det handlade om var den ryske socialistledaren Lenin. I tidningen Sotsial-Demokrat skrev han:

Att krossa och plundra andra nationer som är konkurrenter om marknader, att avvända arbetarnas uppmärksamhet från de inrikespolitiska frågorna, att lura dem med med nationalism - det är detta krigs enda verkliga mening(5).

Lenins analys av hur det skulle gå sedan visade sig dock felaktig. Hans trodde att, som Jan Olof Olsson skriver i sin bok "1914": "när det blev krig, skulle imperialisternas och kapitalisternas krig omedelbart utnyttjas av proletariatet. Det imperialistiska kriget skulle förvandlas till de förtrycktas krig mot förtryckarna"(6). I Ryssland blev det kanske så 1917, i alla fall enligt Lenin, men i övrigt skulle nationalismen visa sig vara en mycket stark kraft kriget igenom och för den delen långt fram i våra dagar(7).

Sidans topp

Kunde kriget ha undvikits ?

Hade då kriget kunnat undvikas? Det finns en tendens att peka på de grundläggande motsättningarna och den allmänna situationen i det imperialistiska system som rådde, medan den faktor, situationen på Balkan, som faktiskt utlöste världskriget kommer i skymundan. Mordet på den österrikiske tronföljaren var egentligen en ganska obetydlig händelse, det var bara en utlösande händelse sägs det.

Om inte bilen med Frans Ferdinand och hans hustru hade kört fel, tvingats backa och för ett ögonblick bli stående så att Gavrilo Princip kom att stå endast cirka en och en halv meter från tronföljarparet och därmed inte kunde låta "chansen" glida honom ur händerna, vad hade då hänt? En sådan kontrafaktisk frågeställning går det ej att få svar på. Klart är dock att situationen på Balkan var mycket spänd. Motsättningarna var av karaktären "vinna eller försvinna" - Habsburgska imperiets fortbestånd kontra Storserbiska anspråk. Det var i alla fall så parterna upplevde situationen.

Ett nytt attentatsförsök kunde mycket väl, för att inte säga sannolikt, komma att ske. Med följder liknande de som inträffade efter den 28 juni. Det vill säga konflikt mellan Österrike och Ryssland och vidare förvecklingar i allianssystemet(8). Konflikten på Balkan var verkligen mycket allvarlig. Det kan därför finnas anledning att noggrannt analysera situationen där.

Visst hade världskriget också kunnat utlösas genom en konflikt mellan kolonialmakterna någonstans utanför Europa. Det kan vi emellertid aldrig få något svar på. Det bör dock påpekas att kriser i Marocko och på andra håll där man ändå kunnat avstyra storkriget, inte rymde samma sprängkraft som den på Balkan. Bosnien låg trots allt i Europa och hade annekterats av det österrikiska imperiet. Det var inte en koloni på andra sidan haven. Det var nog trots allt lättare att lösa konflikter mellan de imperialistiska makterna i Afrika eller Asien än då territorier i själva Europa stod på spel...

Sidans topp

Sammanfattning

Det har skrivits enormt mycket om Första världskriget. Frågan är om det inte är det mest omskrivna av alla historiska ämnen. Det enda som skulle kunna konkurrera är väl Franska revolutionen.

Vad man till slut kan konstatera beträffande orsakerna och skuldfrågan är väl bara att:

  1. Ett världskrig bröt ut mellan imperialistiska makter, vilket inte är så konstigt då deras intressen och mål allt mer kom i konflikt med varandra och motsättningarna skärptes. De levde alla i en föråldrad värld med auktoritära värderingar, låt vara att västmakterna kommit längre på vägen mot demokrati. Hos alla parter var kriget som en lösning på konflikterna inte särskilt främmande.
  2. De direkt angripande staterna var Österrike och Tyskland men de var också de som var mest hotade. Alla inblandade stater får ta på sig en del av ansvaret och skulden. Detta gäller förstås också Serbien vars regering mer eller mindre understödde de oppositionella grupperingarna i Bosnien(9).

Det sägs att krig aldrig brutit ut mellan demokratier. Där har vi kanske det enkla svaret på krigsskuldfrågan. År 1914 hade demokratin fortfarande inte slagit igenom på allvar i något av Europas länder. Världskriget kan ses som avslutningen på ett långt artonhundratal som visserligen, sedan Napoleonkrigen, varit relativt fredligt men som ändå innehöll så mycket av gammalt auktoritärt och krigiskt tänkande och som dessutom medförde en allt större industriell och imperialistisk konkurrens staterna emellan. En konkurrens som till slut inte kunde få någon annan lösning än ettt krig. Men det blev ändå inte någon bestående lösning. Efter bara tjugo år brakade det loss igen... men det är en annan sak.

Sidans topp


KOMMENTARER

1) Jfr. till exempel Hobsbawm: Imperiernas tidsålder sid 403. Förf. uttrycker sig just så oprecist: .."en del regeringar kom fram till att det bästa kanske skulle vara att välja det allra gynnsammaste eller åtminstone minst ogynnsamma ögonblicket för att inleda fientligheterna". Förf. skriver också: "Ingen ville ha krig. Men det har sagts att Tyskland sökte ett sådant tillfälle (till krig. Min anm.) alltsedan 1912. (Imperiernas tidsålder sid 397.) Tillbaka

2) E.J. Hobsbawm: Imperiernas tidsålder, sid 403. Tillbaka

3) Jaurés var en moderat socialistledare. Han var revisionist, det vill säga kunde acceptera att arbeta inom det rådande politiska systemets ram för att åstadkomma förbättringar, reformer. Han kunde till och med tänka sig att sitta i borgerliga regeringar om det ledde till reformer till arbetarklassens fromma. Tillbaka

4) Jan Olof Olsson "1914" sid 392 (Bonniers 1964) Tillbaka

5) Jan Olof Olsson "1914" sid 389 (Bonniers 1964) Tillbaka

6) Jan Olof Olsson "1914" sid 396 (Bonniers 1964) Tillbaka

7) Soldaterna gick "plikttroget" i döden för sina länder på västfronten in i det sista. Inte förrän i krigets allra sista dagar när allt hopp var ute för Tyskland gjorde tyska matroser uppror istället för att gå en säker död till mötes (myteriet i Kiel). Efter kriget fortsatte visserligen upproren i Tyskland - med bolsjevikiskt stöd - men de krossades ju relativt lätt. Tillbaka

8) Om nu inte Ryska revolutionen hade inträffat innan dess kanske man ska tillägga. Om inte om hade varit... Tillbaka

9) Exakt hur mycket den serbiska regeringen visste i förväg om mordplanerna har aldrig klarlagts. Tre av de för mordet åtalade avgav fullständig bekännelse och erkände att de fått vapen från Serbien och blivit hjälpta över gränsen av serbiska gränsvakter. Organisationen Svarta Handen eller, som den egentligen hette Förening eller Död, stod under kontroll av Apis, en överste i den serbiska arméns underrättelsetjänst. Hans rätta namn var Dragutin Dimitrijevic och han var den som skulle kunnat bringa klarhet i frågan men han avrättades under världskriget för landsförräderi, utan att avslöja i detalj vad som skett. Det är också känt att man i Wien från en serbisk diplomat mottog en varning (utan att någon åtgärd vidtogs) en tid före mordet. Källa: Keegan: The First World War, bland annat sid 57. Tillbaka

Sidans topp


LITTERATUR

Bra Böckers världshistoria.
Bonniers världshistoria.

Sture Bolin: Världskriget och Versaillesfreden (Aldus Bonniers 1964).
Jan Olof Olsson: 1914 (Bonniers 1964).
Göran Rystad och Sven Tägil: Första och andra världskrigets utbrott (Studentlitteratur, 1984).
Eric Hobsbawm: Imperiernas tidsålder.
J. Keegan: The First World War. (Hutchinson, London 1998).
A. Fredborg: Serber och kroater i historien (Atlantis 1994).


© Lars Hammarén 2002