Under 1800-talet fick det Osmanska riket allt svårare att upprätthålla sina positioner på Balkanhalvön. Rikets svårigheter berodde på att det halkade efter på alla områden. Ingen utveckling skedde vetenskapligt - tekniskt eller ekonomiskt - industriellt och inte heller någon politisk förnyelse ägde rum. På grund av detta halkade man även efter rent militärt och i detta läge kastade både Ryssland och Österrike - Ungern lystet sina blickar mot Balkan.

Krimkriget (1853-56) var ett ryskt försök att få kontroll över utloppet till Svarta havet. Osmanerna räddades denna gång av att västmakterna, Storbritannien och Frankrike, slöt upp bakom dem för att hejda den ryska expansionen. Resultatet av Krimkriget blev att Turkiet fick lämna ifrån sig en del områden på norra Balkanhalvön. De självständiga furstendömena Rumänien och Serbien bildades. För Rysslands del innebar det dock i stort sett ett misslyckande.

Sidans topp

Ett uppror bland Turkiets kristna undersåtar i Bosnien, Herzegovina och Bulgarien bröt ut 1875. De upproriska stöddes av Serbien och Montenegro. Efter att Serbien tvingats sluta fred och en del av sultanens milistrupper gjort sig skyldiga till ohyggliga grymheter mot civilbefolkningen i Bulgarien förklarade Ryssland 1877 krig mot Osmanska riket. Efter hårda strider tvangs Turkiet till en diktatfred i San Stefano som bland annat innebar att ett Storbulgarien skulle upprättas. Bosnien och Herzegovina skulle bli självständiga.

Därmed lät sig dock inte övriga stormakter nöja. Under tysk ledning sammankallades alla stormakter till en kongress i Berlin 1878. Precis som under krimkriget tvingades nu Ryssland backa igen. Bismarck och den engelske ledaren Benjamin Disraeli samverkade här med resultatet att:

1. Storbulgarien blev ej av. Mellan det mindre Bulgarien och Turkiet upprättades en buffertstat, Östrumelien.
2. Serbiens (och Montenegros) tilltänkta utvidgning inställdes.
3. Bosnien och Herzegovina ockuperades av Österrike-Ungern.

Sidans topp

Berlinkongressens uppgörelse blev bestående fram till de nya balkankrigen 1912-13. Förstnämnda år gick Grekland, Bulgarien, Serbien och Montenegro till gemensamt angrepp mot Turkiet. Det turkiska väldet på Balkan föll nu samman helt. Kvar blev endast ett litet område runt Konstantinopel.

Bläcket hade väl knappt hunnit torka under fredsfördraget 1913 förrän segrarmakterna blev oeniga om bytet. Det andra balkankriget bröt ut samma år. Resultatet av de båda krigen 1912-13 blev att Serbien fördubblade sitt territorium och upplevdes som ett allt större hot av Österrike-Ungern. Bulgarien tillhörde förlorarna vilket blev anledningen till att landet sökte stöd hos Österrike-Ungern och sedan kom att ansluta sig till centralmakterna i världskriget. ett ytterligare resultat av krigen var att den nya staten Albanien bildades.

I detta läge hade Tysklands inställning blivit att försöka bevara ett någorlunda starkt Turkiet. Det var detta som låg bakom att också Turkiet senare kom att ansluta sig till centralmakterna. Detta sammanhängde också i viss mån med en tilltagande motsättning mellan Storbritannien och Turkiet. Storbritannien hade efter Suezkanalens byggande fått allt starkare intressen i östra Medelhavet och i samband med det rysk-turkiska kriget 1877-78 hade till exempel Turkiet tvingats avträda Cypern till Storbritannien.

Den främsta anledningen till att Turkiet gick med på Tysklands och Österrike-Ungerns sida var dock motsättningen till Ryssland. Ryssland hoppades på att, genom att besegra Turkiet, få tillgång till utloppet från Svarta havet. De två sunden där, Bosporen och Dardanellerna, behärskades fortfarande av Turkiet.

Sidans topp

Under hela artonhundratalet (och även tidigare för den delen) hade Balkanhalvön varit ett oroligt hörn av Europa. Krig och uppror, politiska mord och oroligheter präglade regionen. Vid tiden före det första världskriget var situationen allt annat än lugn. Det främsta hotet mot en fredlig tillvaro kom nu till följd av motsättningen mellan Österrike-Ungern och den storserbiska nationalistiska rörelsen. År 1914 skulle det komma att utlösa det första världskriget.

Sidans topp

© Lars Hammarén 2002