Den ryska tiden
Innehåll: Bakgrund, Nationellt uppvaknande, Kommentarer, Karta 1914.


Bakgrund

Det stora nordiska kriget medförde, för andra gången på ett och ett halvt århundrade, oerhörda lidanden och enorm förstörelse i Estland och Livland. Befolkningsantalet decimerades kraftigt på grund av kriget och den pest som, från Polen och Preussen, nådde Riga 1710.

Balttyskarna fick behålla sina privilegier och Estland och Livland blev autonoma adelsrepubliker. Tsaren representerades av sina guvernörer i de tre guvernementen Estland, Livland och Ösel. Efter freden i Nystad rådde följande politiska karta. Efter Polens delningar (1772-1795) utökades de ryska territorierna och guvernementet Kurland skapades. Se karta ! Karta: de ryska guvernementen.

Det blev nu, delvis, en viss östlig prägel på de baltiska länderna. Bland annat byggdes flera ortodoxa kyrkor. En liten del av befolkningen gick också över till den ortodoxa läran. T.h: Ortodox kyrka i Pärnu, Estland.

Det balttyska ridderskapet ökade trycket på bönderna. Fullständig livegenskap infördes under Katarina II:s tid (1762-1796). Böndernas skyldigheter ifråga om avgifter, dagsverksskyldigheter och så kallade extrahjälper ökade dramatiskt sedan den svenska tiden(1). Autonomin hindrade inte att tsardömet grep in på olika områden som kyrko- skol- och rättsfrågor. Den ryska överhögheten hade också negativa följder för näringslivet då Sankt Petersburg gynnades på Estlands och Livlands bekostnad.

År 1807 träffades Napoleon och den ryske tsaren Alexander I i Tilsit på en ö i floden Njemen. Där delade de upp Östeuropa mellan sig och slöt fred. Freden varade dock bara till 1812 då Napoleon gick till angrepp mot Ryssland med en jättearmé. Efter att det franska fälttåget misslyckats kom Litauen åter att hamna inom det ryska tsardömet.

Alexander I:s regeringstid inleddes med vissa reformer.

Livegenskapen i Estland och Livland avskaffades 1819. Bönderna tvingades dock friköpa sina gårdar och deras ekonomiska situation var svår vilket ledde till flera bondeuppror. De fick nu ändå röra sig fritt och ägna sig även åt andra yrken. Fram mot sekelskiftet växte ett välmående bondestånd fram. Analfabetismen utplånades vid mitten av 1800-talet.

Sidans topp

Nationellt uppvaknande


Under artonhundratalets andra hälft blev det ett nationellt och kulturellt uppvaknande i de baltiska provinserna. Intresset för den estniska folkkulturen ökade och nationaleposet Kalevipoeg sammanställdes av F.R.Kreutzwald. Tonsättare och musiker gjorde sig kända. Kulturlivet över huvudtaget upplevde ett uppsving. En estnisk dagstidning, Eesti Postimees, gavs ut av folkskolläraren J. V. Janssen som blev den mest populäre ledaren för den estniska nationella väckelserörelsen. I både Estland och Lettland anordnades stora sångarfester på 1860-talet.

T.h: Anton Tammsaare (1878-1940), känd estnisk författare. Av hans produktion är romansviten, Sanning och rätt, mest känd.


Även i Lettland väcktes intresset för folkkulturen vilketutvecklades till en nationell rörelse. En mycket stor mängd folksånger insamlades av K.Barons (se bild t.v).

Bland ledarna för den lettiska nationella rörelsen märktes K.Valdemars och A.Kronvalds. Valdemars var radikal och hade inget till övers för samarbete med balttyskarna. Kronvalds däremot var mer moderat och försökte åstadkomma ett samarbete med balttyskarna. Samma motsättning fanns i Estland mellan främst den moderate Janssen och den radikalare C.R.Jakobsson.

Efter Alexander III:s tronbestigning inleddes en hänsynslös förryskningspolitik i både Estland och Lettland. Ryska blev officiellt språk och undervisningsspråk till och med i folkskolorna. Denna slavofila politik vände sig såväl mot balttyskar som ester och letter. Följderna blev förödande för de nationella rörelserna som splittrades och lades ned(2). I början av 1900-talet gjorde sig dock nya nationella tendenser gällande.

I Litauen var förryskningspolitiken om möjligt ännu hårdare. Det fick bland annat som resultat två uppror som hårt slogs ner(3). Detta kunde dock inte hindra att ett nationellt självmedvetande växte sig än starkare.

Sidans topp


KOMMENTARER

1) Källa: Natinalencyklopedin, Estland/Historia/Under Ryssland (1721-1918). Tillbaka

2) Se bl.a: Östersjöländernas historia 1772-1993 av David Kirby (Atlantis, 1996). Tillbaka

3) Litauerna, framför allt de som var polska storgodsägare, "hakade på" de polska uppror som bröt ut 1830 respektive 1863. Den stora massan av litauer hade dock knappast något till övers för ett återupplivande av det polska styret. Tillbaka

Sidans topp


Baltikum under den ryska tiden - tsarryska provinser

Källa: Museum of ockupation (Riga). Publicerat med tillstånd från museet.

Sidans topp


 

© Lars Hammarén 2002