Sveriges forntid
JÄGARSTENÅLDERN

 

Stenyxa med skafthål, från Skåne.
Källa för samtliga bilder: "Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar". Linnströms förlag, 1877.

 

Ungefär samtidigt som jordbruksrevolutionen inleddes i Mellanöstern började det tjocka istäcket över Sverige ge vika. Forntiden i Sverige är alltså oerhört kort, sett i ett internationellt perspektiv.

Den tidigaste kända boplatsen i Sverige ligger i Skåne vid Finjasjön. Den är ungefär 13000 år gammal och beboddes av renjägare som höll till vid iskanten. Befolkningen under den äldre stenåldern (ca 11000–8200 f.Kr.) var mycket liten. Kanske kunde de räknas i bara hundratal. När isen började ge vika på allvar spred sig människor upp över Götaland, Svealand och Norrland. Vid mellanstenålderns slut, ungefär 4000 år f.Kr. hade befolkningen ökat kanske till något i storleksordningen 25000. Jägarstenåldern avlöstes nu av bondestenåldern (den yngre stenåldern) och befolkningsantalet ökade i något större takt(1).

 

 

 

 

 

 

BONDESTENÅLDERN

 

 

Stendös från Skee socken, Bohuslän.
(Källa: se bildfört.)

Jordbruksrevolutionen spreds från Mellanöstern, via Balkanhalvön norrut i Europa. Den nådde alltså Sverige omkring, eller något före, 4000 f.Kr. Som framgår av tidslinjen nedan inträffar även bronsåldern och järnåldern betydligt senare i Sverige än längre söderut. På den tiden tog det lång tid för nyheter att spridas och slå igenom i avlägsna länder! Inte förrän omkring 1050 e.Kr. kom Sverige ”ikapp” utvecklingen nere på den europeiska kontinenten. Först då börjar den historiska tiden i Sverige i och med att de skriftliga källorna börjar komma här.

 

 

Huruvida jordbruket fördes till Sverige genom en invandring av ett nytt folk vet vi egentligen ingenting om. Det är heller inte klarlagt när det svenska språket, eller snarare dess tidiga föregångare, började talas här. Såväl jordbruk som språk kan ha spritts huvudsakligen genom kulturell påverkan. Någon större invandring behöver inte förutsättas för de omvälvande händelser som ändå ägde rum.

Ändå menar många forskare att de dramatiska förändringar som skedde omkring 2000 f.Kr. var följden av ett nytt folks inträngande. Ett indoeuropeiskt folk, som alltså skulle ha haft med sig det indoeuropeiska språket. De utmärkte sig genom en ny typ av båtformig yxa och deras kultur kallas därför båtyxekulturen eller numera oftast stridsyxekulturen. Båtyxefolket hade troligen också med sig hästen. För en viss konfrontation mellan kulturer talar att man funnit ovanligt många skelett med krossade skallar från denna tid. Till spekulationerna i samband med detta hör också att vi vid denna tid skulle ha fått våra nya gudar, Tor, Oden och de andra asarna. De skulle, enligt Ynglingasagan, ha kommit från Asien, närmare bestämt Mindre Asien(2).

 

 

 

Under bondestenåldern förändrades gravskicket gradvis. På många ställen runt om i Sverige finns imponerande så kallade megalitgravar eller storstensgravar. De tidigaste megalitgravarna var dösarna som följdes av gånggrifter och hällkistor. De senare användes även under bronsåldern och in i järnåldern. En annan kulturyttring var de berömda hällristningarna.

T.v: Hällristning från Bohuslän. (Källa: se bildfört.)

Sidans topp

 

 

 

Redan under den yngre stenåldern hade handeln ökat och under bronsåldern ökade den ytterligare. Det är omöjligt att veta hur långt den direkta handeln sträckte sig men man har slagit fast att åtminstone indirekt fanns kontakter med Mellaneuropas bronsålderskulturer i Böhmen och Ungern.

 

 

 



Klicka på bilden för att förstora den!
(Källa: se bildfört.)

Under bronsåldern fortsatte man att använda de gamla materialen, sten, trä och ben, men allt fler vapen redskap och inte minst smycken var nu av brons. Den bronsålderskonst som utvecklades i Skandinavien blev kanske den vackraste av all bronsålderskonst eftersom bronsåldern här kom i sitt sista, mest högtstående skede.

T.h: Armband av tunt guldbleck, böjt över en bronsskena. Skåne. (Källa: se bildfört.)

 

 

Under bronsåldern nådde också hällristningskonsten sin högsta form. Framför allt i Bohuslän finns mängder av hällristningar. Den allra mest imponerande av dem finns dock i Kivik i Skåne. Kiviksgraven var en hällkista som låg längst ner under en stor gravhög. Gravhögarna som var typiska för bronsåldern var mycket stora ansamlingar av jord - eller i brist på jord, sten. De kallas ibland för Nordens pyramider och vittnar om en stark stormannaklass. Kanske stod slavar för arbetskraften när hövdingarna eller småkungarna begravdes. Den mest kända av dessa bronsåldershögar är förmodligen Björns hög sydväst om Uppsala.

I slutet av bronsåldern blev klimatet sämre. Det är troligen nu som de stora skeppssättningarna anläggs. I Sverige är den mest kända skeppssättningen den som finns i Kåseberga i Skåne och kallas Ale stenar. Den mest kända i Europa är annars Stonehenge i England. Man utgår numera från att dessa antagligen fyllde någon funktion för att beräkna årstiderna.

Sidans topp

 

 

 

BRONSÅLDERN

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första järnåldersperioden kallas förromersk och utmärks bland annat av ett allt kallare klimat. Fimbulvintern kallas perioden(3). Det var slut på den välmående bronsåldern. Kontakterna med det romerska riket ökar under den romerska järnåldern (se tidslinjen ovan). År 98 e.Kr. omtalas Skandinavien för första gången på ett någorlunda ingående sätt. Det är den romerske författaren Tacitus som bland annat skrev om svionum civitates vilket betyder svionernas samhällen. Svionerna ska enligt uttolkarna betyda svearna.

Från 200-talet e.Kr. finns arkeologiska belägg för en markant ökning av handeln med romarriket. Det är också från denna tid som vi fick runorna, sannolikt genom förmedling av goterna som då bodde vid Svarta havet. Svearnas kontakter söderut gick från denna tid oftast mot sydöst över Östersjön.

Till järnåldern i Sverige räknas också folkvandringstiden, vendeltiden och vikingatiden. Här ska endast de två första av dessa perioder tas upp. Till vikingatiden återkommer vi i nästa avsnitt.

Sidans topp

 

 

 

 

 

JÄRNÅLDERN

 

Den romerska järnåldern och ännu mer den efterföljande folkvandringstiden sjöd av aktivitet. De första mindre rörelserna av germanska stammar började redan ca 120 f.Kr. och de tilltar sedan allt mer för att i slutet av romarrikets tid leda till kaos. Först omkring 500 e.kr. börjar situationen stabiliseras med uppkomsten av nya större germanriken. Huruvida befolkningen i Sverige och Skandinavien över huvudtaget deltog i dessa, och i så fall i vilken utsträckning är oklart. Vilda spekulationer finns, särskilt vad gäller försöken att koppla samman östgoter och västgoter med namnen Östergötland, Västergötland och Gotland. Så mycket står dock klart att goterna omkring 200-talet befann sig vid Östersjöns södra kant. Vidare anses det att vi fick våra runor under förmedling av dem(4). Ingenting är dock bevisat om vare sig goternas eller andra germanfolks härkomst från Sverige.

Från denna tid blir importen av hantverksprodukter och dyrbarheter av olika slag allt större. Importen betalades med framför allt pälsverk men även hästar från Sverige omnämns av de antika författarna med beundran. Handelns omfattning visas av de nu allt större fynden av silver- och guldmynt, särskilt på Gotland, som grävts fram. På Gotland uppfördes vid denna tid också de berömda bildstenarna.

Folkvandringstidens oro visar sig bland annat i de många fornborgar som byggdes under denna tid. Mest kända är Ismantorp och Eketorp på Öland, där fornborgarna fick en särskild utformning(5). De många storhögarna – varav de i Gamla Uppsala är mest uppmärksammade – tyder på ett klassamhälle med rika och mäktiga krigare och hövdingar. Uppsala var uppenbarligen både ett politiskt och religiöst centrum. Där låg också ett berömt hednatempel som omnämns av den första mer omfattande beskrivningen av förhållandena här, nämligen Adam av Bremens biskopskrönika, tillkommen i slutet av 1000-talet. Se hövding från järnåldern !

FOLKVANDRINGS- OCH VENDELTID

 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

Under den så kallade Vendeltiden (omkring 550-800) fick Gamla Uppsala konkurrens av nya centra. I Vendel och på några andra platser i Uppland uppstod under denna tid ett nytt gravskick. De döda placerades i stora båtar, rikt försedda med järnåldersvapen, hjälmar m.m. Även djur och diverse personliga saker som spelbrickor m.m. medföljde den döde i graven.

Det är troligen vid denna tid som ledungen inrättas. Den innebar att bönderna skulle ställa upp på ett årligt krigsföretag till sjöss. Det vill säga de måste utrusta båtar med manskap och vapen. De kunde dock slippa detta genom att betala en skatt istället, ledungsskatten.
T.v: Kungshögarna vid Gamla Uppsala. (Källa: se bildfört.)

 
 
 

 

Svearna hade vid denna tid, alltså redan innan vikingatidens början, mycket kontakter österut med Finland. Även Estland och Lettland ingick i resmålen för de gotländska och uppsvenska färderna över Östersjön. Längre in i landet trängde de inte förrän under vikingatiden. Däremot fanns en direkt kontakt med frankerriket i Västeuropa. Under vikingatiden blev Birka på Björkö i Mälaren den viktigaste orten i Svealand. I början av 2000-talet inleddes utgrävningar av en järnåldersplats i Uppåkra beläget en bit utanför Lund i Skåne. Resultatet av utgrävningarna har blivit att denna ort utsetts till Skandinaviens största, mest långvariga och fyndrikaste järnåldersstad.

Sidans topp


KOMMENTARER

1) Jägarstenåldern innefattar både den äldre stenåldern och mellanstenåldern. Periodindelningen av Sveriges forntid bygger här på den framställning som görs i Nationalencyklopedin om Sveriges historia (1995). Den avviker något från t.ex. det som framförs i Den svenska historien, del I. (Bonniers 1966). Det har länge funnits olika åsikter om den rätta periodindelningen av Sveriges forntid. Särskilt gäller detta när bonderevolutionen ska ha avlösts av bronsåldern. Modern forskning tycks dock entydigt vilja lägga dnna gräns omkring 1800 f.Kr. Tillbaka

2) Ynglingasagan skrevs långt senare, på 1200-talet e.Kr. av islänningen Snorre Sturlasson. Innehållet har naturligtvis inget historiskt bevisvärde utan måste betraktas som just bara sagor, men de är värda att nämnas eftersom de spelat så stor roll för en tidigare historieskrivning, som okritiskt anammade deras budskap. De är ju också intressanta som de enda källorna vi har om denna tidiga nordiska forntid. Och någon sanning kan de ju trots allt innehålla… Tillbaka

3) Enligt Snorre var det en treårig förfärlig vinter som föregick Ragnarök, jordens undergång. Tillbaka

4) Goternas språk var också nära besläktat med det svenska. Tillbaka

5) Den största av fornborgarna var dock Torsburgen på Gotland. Tillbaka

Sidans topp


LÄNKAR

Stenåldern (Historiska museet)
Birka (Historiska museet)
Vikingatiden (NE)
Vikingatågen (NE)

 

Sidans topp


BILDER

Bilderna är hämtade från "Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar" (Linnströms förlag tryckt 1877-1881). Sidor inom parentes.

1) Stenyxa med skafthål från Skåne. (Sid. 34)
2) Stendös från Skee socken, Bohuslän. (Sid. 53)
3) Ryttare framställda på en hällristning vid Tegneby i Tanums socken, Bohuslän. (Sid. 117)
4) Armband av tunt guldbleck, böjt över en bronsskena. Skåne. (Sid 129)
5) Kungshögarna vid Gamla Uppsala.
(Sid. 245)


 

© Lars Hammarén 2012