Norden - från vikingarna till Nordiska rådet

Sverige under Gustav Vasa

Innehållsförteckning

Sverige. 2

Befrielsekriget 2

Reformationen. 3

Uppror i Dalarna och Västergötland. 3

Dackefejden. 8

Riksbyggmästaren. 9

Utrikespolitik och försvar. 10

Efter flykten hösten 1519 från det slott på Jylland där han hölls fången uppehöll sig Gustav Eriksson först en tid i den tyska hansestaden Lübeck. Där knöt han bland annat viktiga kontakter med borgare i staden. På en liten tysk skuta tog han sig tillbaka till Sverige. Där fick han till slut med sig dalabönderna i ett uppror mot kung Kristian - ’tyrann’ - som han kallades i Sverige.

Borg efter borg intogs, landskap efter landskap anslöt sig till upproret. Till slut var bara Stockholms slott – det gamla Tre Kronor - kvar i kung Kristians händer. För att kunna erövra detta måste Gustav ha kanoner och sådana måste man betala dyra pengar för. Pengar var dock något man saknade i upprorshären. Eftersom Stockholm kunde få förnödenheter sjövägen kunde försvararna hålla ut länge. Det krävdes därför även fartyg för att blockera denna tillförsel men inte heller fartyg hade man.

Nu kom Gustavs kontakter med Lübecks borgare väl till pass. Med hjälp av lån därifrån kunde kanoner och fartyg inköpas. I och med detta var det endast en tidsfråga innan även Stockholms slott skulle intas av de belägrande. Vid midsommar 1523 kunde Gustav Eriksson göra sitt intåg i staden. Några veckor tidigare, den 6 juni, hade han valts till kung i Strängnäs. Danskarna var besegrade och därmed var Kalmarunionen slutgiltigt upplöst.

Beroendet av Lübeck

När Gustav Vasa steg upp på tronen som svensk kung var situationen emellertid långt ifrån problemfri. Det gällde främst att få till stånd fred, att ordna statsfinanserna, organisera styrelsen och bygga upp näringslivet samt att undvika religiös splittring som hotade genom reformationen. För att lösa alla dessa problem måste kungamakten stärkas.

Det mest akuta problemet var ekonomin. För att slutföra befrielsekriget hade ju stora lån tagits från Lübeck[1]. Skulderna skulle nu betalas tillbaka. Som ersättning hade Lübeck fått tullfrihet på sin handel i Sverige vilket i praktiken gav hansestaden monopol på den svenska handeln. Inga tullinkomster fanns alltså att hämta. Vidare skulle de svenska köpmännen begränsa sin handel till östersjöområdet och alltså inte segla genom Öresund. All svensk handel skulle gå till Lübeck, Danzig och andra hansestäder vid östersjökusten. Allt detta lade en kraftig hämsko på den svenska handeln.

Omedelbart efter segern över kung Kristian försökte kung Gustav – i Magnus Erikssons spår - erövra danska och norska landskap. Särskilt riktade han in sig på Gotland och fick för detta Lübecks stöd. En dyr expedition utrustades för att inta ön. Befälhavare blev Gustavs rådgivare, tysken Berend von Melen[2]. Den gotländska landbygden intogs men Visby slott som innehades av Sören Norby - en av Kristians anhängare som inte gett upp kampen - stod emot svenska erövringsförsök[3]. Belägringen avbröts efter att lybeckarna uppträtt som medlare mellan Danmark och Sverige. Trots att Lübeck från början hade stött och uppmuntrat det svenska krigsföretaget bytte staden vid medlingen sida och stödde danskarna som fick Gotland.

Detta upplevdes av kung Gustav som ett svek och blev inledningen till en tio år lång period av allt värre gnissel i förhållandet till hansestaden. Tvister om återbetalningen av lånen samt fortsatta utrikespolitiska motsättningar gjorde att förhållandet gradvis försämrades fram till Grevefejdens utbrott. Kung Gustav kunde dock tills vidare inte sätta sig upp mot staden i det ekonomiskt utsatta läge Sverige befann sig i. Hansan hade effektiva vapen i form av blockad både av export och import till Sverige.

Reformationen

Textruta: Förändring av jordinnehavet under Gustav Vasas regering (i procent). Ur ekonomisk synvinkel kom reformationen lägligt. Luthers åsikt var ju att kyrkan skulle styras av fursten och inte av påven. Fursten skulle vara kyrkans överhuvud, alltså leda kyrkan organisatoriskt och ha hand om dess egendom. Detta öppnade vägen för att komma åt kyrkans stora inkomster och egendomar. Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 lyckades Gustav Vasa efter både hot och löften genomföra en enorm omfördelning av jorden i Sverige. Nästan hela den jord som ägdes av kyrkan övergick till staten eller kronan som det hette på den tiden. Från och med nu fanns endast det världsliga frälset – alltså adeln - kvar. Av de fyra stånden var sålunda nu tre så kallade ofrälse stånd.

Genom reformationen blev det en brytning med påvedömet. Grunden för en protestantisk kyrka lades av reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae. Det dröjde dock ända till slutet av århundradet innan den religiösa läran definitivt hade slagit igenom.

Uppror i Dalarna och Västergötland

Gustav Vasa var på många sätt en typisk renässansfurste. Han uppfyllde ganska väl de krav som filosofen Macchiavelli, i sin bok Fursten[L1] , ställde på en framgångsrik furste. Han var en skicklig taktiker och agitator, tvekade inte att använda sig av hårda metoder, lät avrätta eller fängsla sina fiender och drog sig inte för att bryta sina löften när det gagnade honom.

Gustav Vasas mål var att trygga sin egen maktställning och därmed stärka kungamakten i det svenska riket. Ett ständigt problem under hans första drygt tio år vid makten var skulden till Lübeck. Han behövde helt enkelt pengar och var tvingad att höja skatterna. När skattetrycket på de självägande skattebönderna ökade och varorna blev dyrare ökade missnöjet i framför allt Dalarna men även t. ex. Västergötland och Småland. Situationen förvärrades när det tidvis var brist på nödvändiga varor som t ex salt och spannmål. Efter reformationen gällde missnöjet också den nya tron – lutterit som det kallades - och att kungen gick hårt åt kyrkor och kloster. Allt detta ledde till inte mindre än tre bondeuppror [L2] i Dalarna under tiden 1524-33. Bönderna i det landskap som hade fört Gustav Vasa till makten gjorde uppror mot honom själv.

Första dalupproret

Det första av ’upproren’ ledde inte till några större stridigheter och rann mer eller mindre ut i sanden. Gustav Vasa förde till en början förhandlingar med bönderna men sammankallade också riksdagen till ett möte. Inför denna hotade han med att avstå från kronan vilket fick avsedd effekt – ständerna gav honom sitt förtroende. När allt väl hade lugnat ner sig drog kungen upp till Dalarna och höll ett strafftal vid Stora Tuna. De båda ledarna Peder Sunnanväder och Mäster Knut flydde till Norge och fick tillfälligt skydd av ärkebiskop Olaf i Trondheim. På kung Gustavs begäran utlämnades de dock och avrättades 1527[4]. Mot allmogen i övrigt gick dock kungen milt fram denna gång och nöjde sig med en försäkran om trohet.

Daljunkerns uppror

Samma år blev det åter oroligt i Dalarna. En person som kallades daljunkern for runt och agiterade mot kung Gustav. Han påstod sig vara Sten Sture den yngres äldste son vilket dock förnekades av kung Gustav. I Peder Svarts krönika sägs han istället ha varit en förrymd stalldräng vid namn Jöns Hansson som – enligt krönikan och kung Gustav - hade lärt sig fina manér och att tala bra och föra sig väl. I nyare forskning har man dock kunnat konstatera att den Jöns det handlade om var en person i daljunkerns närhet och inte daljunkern själv. Det råder därför viss osäkerhet idag om hans rätta identitet.

Daljunkern spelade på samma missnöje som funnits åren innan. Till detta kom en del – för oss mer eller mindre kuriösa - anklagelser mot kungen som att det vid hovet förekom så ”mång främmande och utländske sätt med uthackade och brokota kläder” samt att han (kungen) borde ”bränna upp eller eljes avliva dem som åte kött under fredagen eller lögerdagen”[5]. Daljunkern och hans anhängare fick stöd från ärkebiskopen i Trondheim,[L3] den tidigare nämnde Olaf.

När det bar hem igen till Dalarna sviktade dock böndernas stöd. Dödsstöten för detta ’uppror’ - som inte heller inte blev mycket mer än en upprorsunge – kom när kung Gustav förmådde Kristina Gyllenstierna att i ett brev förneka moderskapet. När kröningsmötet [L4] 1528 var överstökat åkte han åter upp till Tuna dit han kallat allmogen. Där ställde han upp sitt krigsfolk med kanoner och allt och gav bönderna en allvarlig varning. Ledarna avrättades på platsen medan övriga allmogen föll på knä och bad om nåd. Daljunkern hade flytt tillbaka till Norge där man var övertygad om att han var den rätte Nils Sture. Efter att Gustav krävt att han skulle utlämnas lät hans norska gynnare honom fly till hansestaden Rostock i Tyskland. Där förmådde till slut kung Gustav rådet att låta avrätta honom vilket skedde senare samma år.

Västgötaherrarnas uppror

Året därpå visade sig ytterligare en oppositionsrörelse, den här gången med centrum i Västergötland. Oroligheterna startade dock i Småland. Jönköpings borgerskap skickar på våren 1529 brev till västgötar och östgötar där de klagar kung Gustavs framfart och hur det förs ett okristligt regemente i landet. Kung Gustav, sägs det, rövar minst lika mycket som Kristian II gjort. Vidare har kungen kränkt sakramenten, fördrivit präster och munkar samt banat väg för den nya ’falska lärdomen’. De avslutar med att säga upp kungen trohet. En av kungens fogdar slogs ihjäl och kungens syster som reste genom landskapet togs tillfånga.

De ledande adelskretsarna i Västergötland hade redan från början kontakter med smålänningarna. Initiativet togs snart av f.d. riksrådet Ture Jönsson[L5] och Skarabiskopen Magnus Haraldson. Motivet för detta uppror var framför allt missnöjet med reformationen och kungens plundring av kloster och kyrkor. Till detta kom också missnöje av ekonomiskt slag. De sydsvenska landskapens export försvårades sannolikt av Gustav Vasas skärpta politik gentemot Lübeck[6]. För adelsherrarna handlade det säkert också i grunden om ett försök att rädda aristokraterna från en expanderande kungamakt[7]. Till saken hör att Gustav Vasa vid reformationsriksdagen hade lovat adeln att den skulle få tillbaka all jord som donerats till kyrkan sedan 1454. Det blev emellertid han själv som tog hand om merparten därav. Gustav Vasas privata beslag av all denna jord (5000 gårdar) måste ha setts som en utmaning mot aristokratin och ett led i en expanderande kungamakt[8].

Trots att detta uppror fick stöd från flera samhällsgrupper misslyckades det redan i sin linda. Kungen skickade brev och budbärare åt alla håll för att lugna och försöka dämpa missnöjet. Han efterskänkte skatter och lovade att allt skulle bli vid ’gammalt och fornt’. Kloster och kyrkor skulle få behålla sina klenoder osv. Det var löften som förstås inte hölls sedan. Men det fick avsedd effekt, bönderna övergav upprorsledarna. Ture Jönsson och Magnus Haraldson gick i landsflykt och anslöt sig till kung Kristian i Nederländerna dit också Gustav Trolle tagit sin tillflykt.

Klockupproret

Vid ett möte i Örebro 1531 påbjöd kung Gustav att varje socken skulle lämna ifrån sig en kyrkklocka alternativt betala motsvarande klockskatt i pengar. Den gamla skulden till Lübeck var fortfarande inte betald och återigen lades extraskatter på bönderna. Påbudet förorsakade protester och sågs som ett grovt helgerån. Värst blev det återigen i Dalarna och framför allt i Leksand. De fogdar som kom dit för att driva in skatten blev överfallna. Oron spred sig till angränsande landskap.

Bland de oppositionella fanns denna gång några av Gustavs gamla medhjälpare – Anders Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson på Aspeboda[L6] . De hade rått bönderna att ta emot kungens män med ’hugg och slag’ men inte slå ihjäl dem. Som ledande i oppositionen har också kyrkoherde Evert i Leksand utpekats. Bakom ’upproret’ låg kvardröjande bitterhet från tidigare uppror men protesterna nu förstärktes av nya ekonomisk problem. Det rådde spannmålsbrist och kopparexporten hade minskat. ”Stölden” av kyrkklockorna var endast den tändande gnistan till detta, det sista och största av dalaupproren. Men inte ens det ledde till några allvarliga eller större strider.

Kungen agerade som vanligt försiktigt till en början men kallade till nytt möte i Uppsala där beslutet om klockskatten upprepades. Men han gick inte till aktion mot dalabönderna ännu. I Dalarna påpekade man noga att överfallet på kungens fogdar inte hade skett med allas samtycke. De som hade utfört dessa våldshandlingar var tydligen påverkade av rusiga drycker. Kungen tyckte därför att menigheten inte borde straffas utan förlåtas. Under sensommaren 1531 tycks dalabönderna ha besinnat sig och ber att få betala sin skatt i pengar. De ber om nåd och lovar kungen trohet. Oppositionen avtog i det tysta och upproret tycks ha runnit ut i sanden.

Bakom kungens overksamhet låg dock – som vanligt – taktiska hänsyn. Det hade dykt upp ett nytt hot från den avsatte och landsflyktige Kristian II. I Nederländerna hade han fått sin svågers - den tyske kejsaren Karl V:s - stöd för ett försök att återerövra sitt forna rike. Med en holländsk flotta hade han hösten 1531 anlänt till Norge och planerade nu ett anfall mot Sverige. Med sig hade han flera av kung Gustavs gamla svenska motståndare som gått i landsflykt. Där fanns den gamle ärkebiskopen Gustav Trolle, f.d. riksrådet Ture Jönsson Tre rosor och skarabiskopen Magnus Haraldson. Även den gamle biskopen Hans Brasks namn användes när brev skickades till dalabönderna för att försöka få med dem i krigsföretaget. Tanken var att från Norge falla in i Västergötland men detta misslyckades då Gustav Vasa mötte upp i Bohuslän med en tillräckligt stor och avskräckande styrka.

I Dalarna hade vinden redan vänt och bönderna betackade sig bestämt för samröre med Kristian II som fortfarande sågs som ’tyrann’ i Sverige. När Kristian därför på sommaren 1532 fick förespeglingar från Köpenhamn om förhandlingar om sina rättigheter avseglade han till Danmark där han dock omedelbart fängslades (se ovan om hans vidare öde). Hans storstilade revanschförsök slutade med katastrof för egen del och av anfallet mot Sverige blev intet[9].

Textruta: Kung Gustavs strafftal
På Kopparberget avslutade kung Gustav sitt strafftal med att säga att han inte ville hållas ”för en spelfågel, den där vart år skulle spela med dem. Detta skulle vara det sista spelet, så att han nu ville hava en sådan ände på saken, att antingen skulle där bliva en lydig eller en platt öde landsända. Men fiendelandsända ville han där ingalunda hava. När nu hotet från Kristian II var avvärjt tog kung Gustav itu med dalabönderna och det utan pardon. Han begav sig igen till Dalarna med en väl tilltagen styrka och höll på Kopparberget ett skarpt strafftal. Han såg sig tvungen att en gång för alla göra slut på landskapets självrådighet och dalaböndernas uppstudsighet. Trots löften om benådning avrättades flera av de ledande däribland de ovan nämnda Anders Persson och Måns Nilsson.

Slut på beroendet av Lübeck

Efter att upproren slagits ner och Kristian II fängslats kunde Gustav Eriksson Vasa (hädanefter kallad Gustav Vasa[L7] ) känna sig säkrare vid makten. Samma år som klockupproret slogs ner utbröt grevefejden (se Danmark). Det främsta skälet för Gustav Vasa att blanda sig i Grevefejden var att förhindra ärkefienden, Kristian tyranns, återkomst till tronen. Men att Lübeck nu också blev försvagat hade han definitivt inget emot. Därigenom kunde Sverige befrias från de bojor som lagts på den svenska handeln 1523 då kung Gustav hade varit starkt beroende av lybeckarnas hjälp och tvingats ge dem stora privilegier. Nu gavs helt andra förutsättningar för en utveckling av den svenska handeln och därmed en starkare ekonomi.

Den närmaste tiden efter grevefejden var relativt lugn. Med Danmark slöts ett fördrag i Brömsebro (1541) vilket inte hindrade att nya tvister uppstod. Det ledde dock inte till något krig.

Dackefejden

Än var det dock inte slut på problemen med protesterande landskapsmenigheter. Våren 1542 utbröt Dackefejden, vilket blev det största hotet mot Gustav Vasas ställning. Upproret - som den här gången hade sitt centrum i Småland - leddes av bonden Nils Dacke. Det är det största bondeupproret i Sveriges historia, ja i Nordens historia. Det hade flera orsaker, ökade skatter, kyrkoplundring och den nya läran bidrog – man ville hålla fast vid det som ’gammalt och fornt var’. Allra mest betydde dock sannolikt den handelspolitik som Gustav Vasa införde till förmån för kronan och Kalmar stad. Bönderna i Småland förbjöds att sälja sina oxar och andra livsmedel ner över gränsen till Danmark.

De upproriska smålandsbönderna hade till en början stora framgångar. På hösten 1542, då stillestånd slöts, stod Dacke på höjden av sin makt. Han var då i praktiken herre över Småland och fick erbjudande om hjälp från Kristian II:s släktingar, understödda av tyske kejsaren[L8] . Gustav Vasa tvingades sluta ett ettårigt stilleståndsavtal med Dacke som siktade på en permanent uppgörelse och därför var försiktig med de tyska kontakterna.

Gustav Vasa låg som vanligt till att börja med ganska lågt bara för att stärka sin ställning och komma igen med hårdare tag senare. Han rustade upp och agiterade som vanligt skickligt bland bönderna i angränsande landskap. De upproriska isolerades och vintern 1543 vände krigslyckan när en kunglig styrka på 5000 man fördes ner genom Östergötland och in i de djupa smålandsskogarna. I mars stod slutstriden. Bondehären blev fullständigt slagen, Nils Dacke allvarigt sårad och upproret var i praktiken krossat[10]. Den nya tiden med en stark statsmakt bröt nu in också i smålandsskogarna.

Sverige blir arvrike

Nu satt Gustav Vasa äntligen säkert på tronen och 1544 beslöt en ny riksdag i Västerås att införa arvrike i Sverige. Äldste sonen, Erik, skulle ärva tronen. Därigenom skulle, hoppades man i alla fall, tronstrider undvikas och på så sätt kungamakten stärkas.

Gustav Vasa blev dock aldrig helt enväldig. Han var under hela sin regeringstid tvungen att ta hänsyn till riksdagen och dess fyra stånd även om han oftast kunde driva igenom sin vilja. Han var en typisk representant för 1400-1500 talets allt starkare furstemakt i de nya nationalstaterna.

Riksbyggmästaren

Näringslivet

Trots stora problem var Gustav Vasa framgångsrik i ansträngningarna att stärka både kungamakten och riket. Under hans ledning lades grunden för den moderna svenska staten och inte för inte kallas han riksbyggmästaren.

Kungen deltog själv direkt i uppbyggnaden av näringslivet och engagerade sig till exempel starkt i skötseln av jordbruket. Otaliga är de brev där han går till rätta med bönder och fogdar som han tycker behöver få en tillrättavisning. Han var också personligen engagerad i utvecklingen av bergsbruket och handeln. Mycket viktiga var exportinkomsterna från Falu koppargruva och Sala silvergruva[11].

Skatter och förvaltning

Skatteuppbörden effektiviserades. Så kallade jordeböcker infördes där all jord som ej tillhörde adeln noga bokfördes. Från Tyskland hämtades i slutet av 1530-talet kunniga och dugliga tjänstemän för att leda och bygga upp förvaltningen - denna tid kallas den ’tyska tiden’. Två centrala ämbetsverk – kansliet och kammaren – skapades. Kansliet, där en rad sekreterare arbetade, skulle fungera som teknisk hjälp vid utövandet av regeringen. I kammaren höll man reda på de statliga räkenskaperna. Den stod under direkt ledning av Gustav Vasa själv.

Under den tyska tiden med Conrad von Pyhy som kansler skapades också andra centrala ämbetsverk enligt mönster från tysk statsförvaltning. Denna statliga byråkrati som syftade till större enhetlighet och kontroll av samhällslivet orsakade också ett starkt motstånd ute i landet. Man reagerade mot våldsamma ingrepp i gamla friheter, både för individen och för landskapen och man vill hålla fast vid gamla sedvänjor. Särskilt starkt var motståndet på det kyrkliga området. Detta missnöje låg till stor del bakom bondeupproren tidigare och blev kanske än mer framträdande vid Dackeupproret.

Samtidigt med detta uppror kom kanslern von Pyhy i onåd och fängslades 1543. Därmed var det slut på den tyska tiden och de flesta av de nya ämbetsverken avskaffades. Gustav Vasa stod i större utsträckning själv för den direkta ledningen men han fortsatte ändå – om än försiktigare – på den centralistiska vägen. Kammaren och kansliet hade kommit för att stanna[12]. Den effektivare skatteindrivningen gav mycket större inkomster till staten än förut.

Utrikespolitik och försvar

Gustav Vasa förde även fortsättningsvis en tämligen försiktig utrikespolitik. Ett krig mot Ryssland pågick 1555-57 men utan större svenskt engagemang. I Baltikum förhöll sig Sverige lugnt under hans tid.

Försvaret stärktes genom upprättande av inhemskt värvade förband. Det blev billigare så. Soldaterna underhölls delvis genom ett sorts indelningsverk[L9] . En flotta grundades och flera borgar anlades runt om i riket för att stärka rikets försvar.

[1] Skulden preciserades 1524 till 120 000 lybska mark.

[2] Denne tyske politiker och militär hade tidigare varit i kung Kristians tjänst men gått över till Gustav Eriksson.

[3] Norby ägnade sig åt kaparverksamhet på Östersjön med Visby som bas. Historien upprepade sig – jfr Erik av Pommern!

[4] Carl Grimberg skriver: ”De båda prelaterna flydde till Norge men utlämnades till Gustav, dömdes till döden och avrättades, sedan de efter tidens obarmhärtiga sed fått hålla ett skymfligt intåg i huvudstaden”. Han fortsätter och citerar Peder Svarts krönika: ”iklädde gamle utnötte kläder och slarvota korkåpor, ridandes bakfram, på sultna hästar, Peder Sunnanväder med en halmkrona på huvudet och ett söndrigt träsvärd vid sidan, Mäster Knut med en biskopsmössa av näver på huvudet. Och en stor hop i narrkläder föreställdes vara deras drabanter”. Det var mycket gyckel och skådespel under senmedeltiden inte minst av sådant förnedrande slag. Och det höll i sig en bra bit in på ’tidigmoderna perioden’. (Källa: C.Grimberg Svenska folkets underbara öden och äventyr, del 2 s. 85; Stockholm 1914). Peder Svarts krönika var ett beställningsarbete från kung Gustav och bör ses som utslag av kungens propaganda och inte som en opartisk historisk källa. Vad gäller denna händelse finns dock knappast någon anledning att betvivla framställningen i stort i alla fall.

De båda prelaterna från Västerås (biskop resp. domprost) hade tidigare avsatts av kungen. Peder Sunnanväder som hade varit Sten Sture d.y:s kansler var den som i det längsta höll fast vid Stureätten. Detta var kung Gustav mycket misstänksam emot. Sture var ju den ätt som tidigare styrt Sverige och kunde framställa legitima krav på och utmana hans kungavärdighet.

[5] Grimberg s. 89 (citerat från Peder Svarts krönika).

[6] Inte oväntat fick också upproret i sitt inledningsskede stöd från Lübeck som irriterades av Gustav Vasas nederländska kontakter (Lübecks värsta handelskonkurrenter). Redan tidigare under 1520-talet hade Gustav Vasa kommit i konflikt med Lübeck p.g.a. skuldbetalningarna och andra utrikespolitiska tvisteämnen (se nedan om Utrikespolitik).

[8] På det privata planet är det intressant att konstatera att ledaren för upproret, Ture Jönsson, också var personligen missnöjd med en arvsprocess han varit indragen i gentemot Gustav Vasa, en process som han hade dragit det kortaste strået i.

[9]Kristian hade visserligen ryckt in i Bohuslän men där möttes han av kung Gustav med en ordentligt rustad här. Han ska då ha blivit förbittrad på Ture Jönsson som hade intalat honom att svenskarna inte hade mycket till rytteri. Några dagar senare fann man Ture Jönsson huvudlös på gatan i Kungälv där Kristian hade sitt läger.

Gustav Trolle slutade sina dagar 1535 efter att ha blivit sårad i ett slag under grevefejden. Där stred han återigen på Kristian II:s sida. Hans Brask fortsatte att agitera mot Gustav Eriksson från Danzig. Han dog 1538.

[10] Enligt en trovärdig tradition flydde Nils Dacke till sina hemtrakter i Södra Möre. Där upptäcktes han av kungens spejare den 1 aug. 1543 och sköts ihjäl. Hans lik fördes till Kalmar och lades på stegel och hjul.

[11] Falu koppargruva var under århundraden den största koppargruvan i världen. Den gav stora exportinkomster och finansierade en stor del av stormaktstidens krig. Sala silvergruva hade sin mest givande tid just under Gustav Vasas regering.

[12] I kansliet anställdes oftast personer av lägre – dvs ofrälse börd, vilket naturligtvis blev en nagel i ögat på det gamla riksrådet som bestod av idel högadel och var den institution som skulle ge kungen råd. Bortsett från den tyska tiden spelade dock inte kansliet särskilt stor roll under Gustav Vasas tid. Det tilltog under hans söner – då det kallades för sekreterarregemente - men fick stå tillbaka under Karl IX:s tid. Det är först med Gustav II Adolf som kansliet får en ordentlig organisation med flera olika avdelningar vars uppgifter stadgades i en kansliförordning.